Eller tja, då, kanske att min "konstiga" egna talspråkvariant som kommer sig av att jag som barn bodde i Kalix och har en del vänner på Åland gör att mitt talspråk inte innehåller så väldigt många dialektala Vörå-inslag. Min mormor pratade mycket mer genuint Vörådialekten. Jag kan prata något ditåt om jag blir ombedd, men jag trivs egentligen bäst med min Kalix-Åländska intonation av svenskan. Fastän det inte är så många häromkring som pratar just den varianten. Men jag vill ändå få vara MED. jag vill inte behöva förklara varför jag inte pratar mer ålderdomligt just OppiVörå-dialekt. Vi har bott på så många olika ställen i det svenska språkområdet att jag kanske blivit lite språkligt sett avslipad. Jag vet hur till exempel Borgå eller Sibbosvenska låter, men kan inte härma den dialekten, inte med många meningar i varje fall. Det kommer sig av att jag bara jobbade några år av mitt liv i den trakten. Jag känner inte heller att jag vill prata innerstads Helsinfors svenska som någon som hela sitt liv bott i Tölö eller på Stora Robertsgatan. Jag vet i stort hur en sådan person kan prata, men igen: Jag kan kanske härma två ord av den svenska varianten. Jag tycker överlag det skulle vara lättare att i allmänhet vara / identifiera sig som finlandssvenska om folk inte var så oerhört känsliga just för det där: Att hur man låter när man pratar svenska. Jag kan försöka prata mycket ålderdomligt Vörå, men det känns inte riktigt som om det är jag, nu. På 2014-talet. Så är det bara. Här till vänster ser ni som vinjettbild därför min gula gardin emot den blå finländska molnfria himlen på Brändö i Vasa. För övrigt en av de trevligaste ställen där man kan bo i Finland. Anser jag. Om man inte som jag då, vill försöka fortsätta bo i Vörå ett tag till. Trots den underliga Kalixsvenskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar