Om jag nu inte sagt det hörbart tidigare så försöker jag igen säga det i text och bild här i bloggen. Pappor och karlar som är lärare har jag ett speciellt gott öga till. Inte för att jag vill "smöra" och ställa mig in hos dem, utan för att jag vet att det är ett ganska häftigt, ibland jobbigt jobb att vara lärare. Jag har i närmaste familjekretsen tre utav dem så jag pratar av en viss erfarenhet. Själv har jag också några år arbetat som lärare vid en yrkesskola. Linjen kallades bildframställarelinjen och det var en sorts grafik och fotolinje där vi också arbetade ganska mycket med internet och hemsidor. Det var på den tiden det nyaste och trendigaste någon kunde hålla på med. HTML kod! Det gällde att försöka visa upp sina fotografier, skriva vad de föreställde och sätta upp fotografierna på Nätet. Det där med att skriva vad fotografierna förställer kunde ibland kännas aningens dumt eller fånigt. Som om folk inte hade ögon att se med. Om man blundar ser man ingenting, det är självklart. Men genast man öppnar ögonen i dagsljus så brukar de vara där igen: Föremålen, verkligheten, världen omkring oss. Ibland är det en del stress att hantera i den där världen omkring oss eftersom vi ofta ännu förväntas arbeta på så sätt att vi far till jobbet i en bil. Några dagar i veckan åtminstone. Om vi inte alltså håller på med riktigt karlakarla kroppsarbete och far till skogen och hugger ved, gallrar skog och röjer. Folk tenderar att uppfatta ordet "arbete" rätt olika. I en del personers huvud är fortfarande inte "sitta hemma med en dator och skriva saker" att betrakta som hederligt arbete. Var går alltså gränsen? Är det arbete om en tjugofemåring programmerar dataspel och lek spel och dobbel om en femtonåring lattjar med sin Ipadda mer än mamma vill? Om femtonåring inte omedelbums kommer och äta när mamma säger att maten är varm? Varje familj sätter sina gränser för barnen, en del föräldrar fortsätter med att försöka samma sak även när barnen snart ska fylla femtio. Vi kvinnor tenderar ibland att ge order, säga till om aktiviteter vi vill ska ske på en viss tid, vid en viss tidpunkt på ett sådant sätt att vi 1) inte hörs så bra. 2) uppfattas som onödigt tjatiga eller 3) "larmar i onödan", oroar oss för en massa sådant vi inte borde oroa oss för. Hur som helst, fastän det är farsdag och jag kanske av en del läsare kan uppfattas som ironisk till och med så har jag nu skrivit detta, just för att det ska få ligga kvar på Nätet, här i bloggen. Om far inte läser det idag, så hinner han kanske en annan dag. Om just min pappa inte kommer på att läsa denna blogg så kanske någon annans pappa kan ha lite nytta av denna text. Speciellt då om det är en invandrad pappa som behöver några svenska rader för att lära sig fler ord tills nästa gång han ska gå till det finlandssvenska dagiset och behöver förklara för förskolepedagogerna som arbetar där, var hans sons eller dotters gummistövlar är idag, att han bara skulle ha dem på pulkan men att de nu är försvunna eller något i den vägen. Gumppare, huppare & halare på er, pappor. Nästa vecka gör vi igen något. Förutom att enbart köra bil runt i byn och leta efter ovannämnda borttappade saker tillsammans med Dagistanten då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar