Torsdag, med Lotta Svärd

Jag vet inte än hur mycket jag och Mia Skäringer har gemensamt, förutom att vi båda skriver på svenska då. Jag fick hennes pocket för nästan ingenting i Röda Korsets flytt utdelning förra veckan. Funderar på att läsa boken, även om jag tycker att jag kan så bra svenska redan att det för mig, skulle vara bättre "ta-vara-på-tiden" att läsa en bok på spanska, det nya språk som jag just nu brottas med. Här i Finland vet de flesta vem Lotta Svärd var, det är sökord "Runeberg" och "Fänrik Ståls sägner" till att börja med. Historien om kriget som 1808-1809 slutade i att det svenska riket delades i två delar och den östra rikshalvan kom att tillhöra Ryssland. Vid slagfältet i Oravais kan man idag gå runt och bekanta sig med den historielektionen närmare via besök i ett soldat torp eller en titt på utsikten från minnesstoden invid Furirbostället.

Till traditionen hör berättelsen om en modig och hjälpsam kvinna, eller kanske i verkligheten: kvinnor, som försökte plåstra om sårade, leverera matpaket, gömma soldater m.m. Man kan bara tänka sig det kaos det var på slagfältet då. Men man ska kanske inte leva sig in så mycket i historien att man inte kan sova om natten. Idag är det fred i landet och Finland är ett självständigt flerspråkigt land.

Om jag skulle så här när jul och nyår närmar sig försöka summera årets händelser och varför jag kände det nödvändigt att börja skriva av mig i denna blogg så kan jag säga att den tillkom på något sätt i tankar om att snart, om några år börja tänka på att fylla femtio. Någonslags förändring ville vi ha, tanken att bara sitta i varsin fåtölj och kika in i våra dataskärmar i tio år till, kändes obekväm och konstig, så någon förändring på det personliga planet skulle till. Men exakt vad vi ville, var vid bloggstarten inte riktigt klart. Livet är så: Det bara på något sätt händer omkring en utan att man kan planera allt. Jag har försökt hänga med i svängarna, så mycket kan jag väl medge.

Mig själv i varma kläder är en sak som måste fungera också, om jag ska kunna göra något för andra. I det behovet och den insikten kom jag på tanken om en "Gör-det-själv" blogg om kläder och textiler.

Att den skulle vara ett språkredskap för sådana som vill bara läsa svenska texter var också en del av helheten. Men länkar skulle det finnas med, tyckte jag, till andra språk och bloggar. Jag strävade till att försöka så långt det var möjligt begränsa denna blogg till textilformgivning och kläder. Inte alltså bli för personlig och hänga ut alla detaljer om den närmsta familjekretsen. De får friheten att själva skriva sina bloggar och bestämma och redigera dem till exempel vad gäller bildmaterial.

En sak med bloggen var också att jag ville kunna ibland skriva längre inlägg än vad som Facebook-formatet tillåter.

Ibland leker jag med mig själv eller några familjevänner lite rollspel. Ibland glömmer de bort mina "utmaningar" under veckans ståhej. Så tanken att min en väninna och hennes särbo skulle också visa foton på sig som Lotta Svärd får jag kanske glömma, i vardagen kan man kanske inte hinna svara på alla Facebook utmaningar. Men personliga milstolpar kan man kanske sätta ut, lite som en påhejare gest till sig själv. Under året har jag inte hela tiden känt mig lika pysslig, jämn och glad som bildmaterialet kanske låter påskina, jag vill inte direkt säga jag håller upp en leende fasad, men årets dialoger i de nära familjerelationerna har ibland närmat sig stormstyrka och gjort mig verkligt ledsen.

Mycket har det handlat om ekonomi och vem ska betala vad. Kampen med det fortsätter. Vid nyår kommer jag att att avsluta den här bloggen och börja skriva en annan. På plussidan finns förstås att jag fått lära mig nya saker, vi har åstadkommit förändringar och försökt ha det lite mindre tråkigt och lite mera roligt i vardagen. Vi har börjat försöka bli snällare med varandra, kan man väl kanske säga. Det ska man ju vara, speciellt brukar föräldrar framhålla det till sina barn. Gärna kan man försöka vara litet kristligt snäll och givmild också andra tider om året, inte bara sista veckan innan klapputdelningen.

"Lottas värld", kan i nutid vara något fredligare och lättsammare än vad det var här i landet, för tvåhundra år sedan. "Bra vibrationer", - att få till det, enligt sångtexten, alltid "positiv" så att säga, är inte så lätt.

"HIV negativ" var något vi i min ungdom ansåg vara mycket viktigt att vara."Safe sex"säger vi med en engelsk term idag. Klart vi vill ha det. Liksom vi inte knusslar med att bjussa på våra "selfies" heller. Ibland kan man tycka de de där nya svengelska eller svingelska lånorden från finskan kan vara mycket irriterande. Hur ska man bara kunna bli väninna med något så dumt som ordet "hen" till exempel? Man kramar sin lapp med wikisidans URL till fakta om Hugo Bergroth och skolsvenska, "bokmålet" hårt i handen och vill inte ge vika.

Jag har också här några gången nämnt boken om Anna Kempe, en lärar/redaktör kollega och släkting som för hundra år sedan reste till Indien som missionär. Det är nu redan flera år sedan jag sammanställde boken om henne. Det var 2009, hundra år efter att hon reste ut till Indien som missionär. Hon reste genom Ryssland då, via Marmarasjön och Kreta, över den indiska kontinenten med tåg. En interrailresa som inte bara utspelade sig i Europa då alltså. Jag har ännu ex. av boken kvar och troligen blir det så även framöver, att jag ibland nämner saker eller platser som har med Anna Kempes liv i Indien eller Finland att göra.

Hon försökte köra igång med språkstudier i bland annat engelska, speciellt för flickor, genom att locka dem missionshuset/skolan med pyssel- och vävkurser, sådant som flickorna redan hemifrån var vana vid och gärna sysslade med.

Någonstans på den vägen är vi ännu, med pendlingsresorna, lärarjobben och artiklarna. Knep för att hålla ut i vardagen kan man frikostigt dela med sig anser jag. De behövs. Inte varje dag är en dans på rosor och just nu väntar vi på att "blomrummet" / våren i Vörå igen ska börja visa sig.