Tisdag & riktig vårvärme ute snart.

Det blommar i backen. Så pass att jag lyft fram en solstol. Den ska kanske få nya dynor och kuddar. Inga "kuddor" (eller kossor) i hagen ännu har jag sett. Men fasantuppar, svanar, tranor, viggar och änder är alla på plats igen. Klart de hör hemma här. Jag har en gammal bonad som varit morfars. Den får mig att tänka på flera berg, han var ju till Canada, men det också tänkas det är de där bergen i filmen Colorado Avenue, eller i Anderna, eller Sierra Nevada i Spanien eller Vita Bergen på Kreta, eller Abisko i Sverige, eller någonstans i Norge. Är det inte bra alla kan välja? Vi funderar här vidare på musikaliska tema, konserter och vävar. För visst ska musiker omges av intressanta textiler. Det ska vara lite kelimer på golvet eller på någon stol, annars blir videon så tråkig.

Helen Sjöholm sjunger om Vita Bergen

Måndag med cykelrenovering

Slottet i Vörå ligger inom promenadavstånd från Backhopparbacken. Backen syns också när man står nära porten till slottet.

På kastelllianska skulle detta kunna bli något i stil med:

"El castillo de Vörå está a poca distancia de la pista de esquí. La colina también es visible cuando está cerca de la puerta del castillo."

Idag har jag tänkt ta en cykel för att få reda på mer om avstånd mellan olika platser i Vörå.

Dessutom sparar man på så vis in bensinkostnader och att cykla börjar nu bli roligare eftersom det inte längre är så kallt utomhus. Jag har lyft ut några potatisodlarkrukor på farstukvisten och tanken är att sedan kunna så sommarblommorna i dem. Paprikorna borde få en skyddad växtplats utomhus snart också. Så jag funderar om man kunde bygga någon sorts drivbänk av gamla fönster till att börja med. Mina tomatplantor är bara några millimeter, men mamma har fått dem att växa till över trettio centimeter redan. Men så har hon mera vanan inne med tomaterna. Paprikorna som jag inomhus har lyckats hålla liv i är nu omkring fem centimeter långa och den ena eken växer ännu. Men verkar behöva mera solljus. Jag vill inte riktigt lyfta ut den krukan på gårdsplanen ännu, för det kan bli kalla nätter ännu och den skulle behöva en växtplats där inte stora yviga vilda växter med mycket blad, som till exempel nässlor, kväver den. Den ska ha rätt så näringsrik jord också föreställer jag mig. Vi har redan flera halv-vuxna ekar på gården, och om den skulle klara sig den lilla ekplantan så hålls den ju inte så liten hur länge som helst. Det gäller att planera för ett stort träd med yviga grenar.

Jag ska också denna vecka försöka få flera gardiner klara och det blir vindsröj nu när det inte är så kallt att jag får muskelvärk. Jag sparar el och har inte några elbatterier där uppe.

Potatis & basilika dagen i dag. 

Nu har den riktiga värmen kommit.

Tejpade en cykel med Opintoluotsi-kossorna.

Vilopaus vid byagården, i morgon 

vill jag göra om samma sak. 

Här ska byggas kondition.

Söndag, siesta med hasselmuffins och hallonkakor

Påsksöndagen, jag har en liten "siesta" bakom gula gardiner och försöker baka muffins. Har hallon i frysen så jag vill testa hur de skulle kunna bli om man sätter Valios grekiska youghurt+rönnbärsgelé+hallon i muffins-skålarna. Eftersom receptet som jag varierar lite innehåller rätt mycket smör ska man väl sedan då kunna hålla värmen under en tur upp i backen igen. Vädret är soligt idag, men säkert inte ännu 25 grader plus där ute. Annat jag ställde till i går var att jag fick symaskinen att krångla, så nu skulle jag behöva assistans med att få de små petiga delarna som håller undertråds-rullen på plats. Eller så lyckas jag knepa och knåpa ihop det själv, men sådana där väldigt små delar av metall som ska vändas och vridas på något visst sätt inne i en symaskin verkar faktiskt inte vara "min grej".

Här är i alla fall den andra gardinen jag hann sy i går

 innan symaskinen sade upp kontraktet. 

Idag är det då variationer på temat muffins.

Den där "hatten" till sockerburken har jag lagat själv i en keramik-kurs i fjol. Den är med avsikt oregelbunden i formen så att den ska se ut som en del av en växt, en stjälk eller stam av något slag. Nu verkar det som att muffinsen ska ur ugnen och då ska jag testa om bilden med hallon och yoghurt går att  få till. 

Jag gillar då att yoghurten kan vara både som vispgrädde om man har socker, gelé eller honung i den, eller så med salt och olika lökar blir det variationer på tzatziki som passar alla grönsakschips man kan laga utav potatisar och rotfrukter, man kan steka eller fritea chipsen i smör eller olivolja, det är bara hur man vill ha det, en smaksak. Hälsoprofeterna brukar säga att lite fett ska vi försöka få i oss, varje dag, bara så man orkar hålla värmen och energin uppe för motionsrundorna. Trivselvikt är något var och en måste känna efter. Ingen annan ska egentligen kunna tvinga en att var si och så tjock eller smal. Men visst är det lite knepigt ibland, med alla modetidningar som vill vi ska vara superlånga sorgsna klädhängare med blått under ögonen. 

Nu då nästa steg blir att försöka hitta någon som skulle vilja komma och peta undertråden på plats. Jag var mitt i ett projekt där som skulle handla om att vindsröja till ett sommar-rum. Tygerna har jag, men några raka sömmar till borde den symaskinen klara. Annars blev vårt förhållande ju superkort...

Bråttom-lördagen

Jag har varit uppe sedan sju-tiden i morse, försökt sy dynvar, lyckades med några stycken innan tråden i symaskinen började trassla ihop sig. Lade undan maskinen, for med föräldrarna opp till Vörå istället. Förde blommor till gravgården med mamma medan pappa röjde bort lite på ett skogs-skifte. Vi handlade mat, och försökte prata spanska på parkeringsplatsen med en som också varit med på spanskakursen. "Mucho gusto, es un poco frio, tengo prisa, men glad påsk i varje fall". Man kan försöka minnas det till i höst då. Om jag hinner, lyssnar jag på fler stycken i Caminando-boken. Någon gång måste väl hela verb böjningen fasta. Jag försöker också läsa idag som nästa projekt receptet till mandelmusslor i ICA provkök boken här intill.


Om jag lyckas med bakverken sätter jag upp ett till foto här innan kvällen.

Men eftersom inte heller Rom byggdes på en dag väljer jag också idag att försöka följa mormors och morfas syster Ingas råd. Att ta det i en sådan takt att man själv & själen hinner med. Vädret idag är soligt och blåsigt, smått kyligt tycker jag ännu.

Men många har redan sina cyklar igång och rullar omkring längs vägarna. Jag letar ännu reservdelar.

Många fyrhjuliga fordon av olika slag uppe i Vörå idag också: bilar förstås, men också de där fyrhjuliga mopederna. "Mönkijät" kallas de på finska. Något som jag tycker låter lika konstigt som att kalla en by "Metjipi". Jag var nu tillsammans med mina föräldrar i den byn idag och såg en ung grabb komma farandes på sin "mönkijä". Ungdomar kan ha störtkrukor, hjälmar och alla världens utrustning när de är ute och åker, men det är ibland ändå som de skulle ha kattunge-ögon. De susar och rusar sig fram längs vägen. Ofta undrar man om de kommer att minnas att stanna i vägkorsningarna? Nästintill odödliga som de för de mesta är. Eller tror sig vara. Finns en Asterix-bok om det. En ung grabb från Lutetia brukar hälsa på i den galliska byn, och han kör alltid som en tosing. Så vad annat skulle nu tänkas kunna vara nytt under solen? Hjulet är uppfunnet. I morgon förhoppningsvis är vi snäppet klokare än idag.

Det "bidde" som hos skräddaren. Något annat. Vi fortsätter i morgon. Jag vilar, läser en Ikea-katalog och en liten broschyr som har titeln: Parhaat perunavinkit kotipuutarhaan. Den var gratis. I morgon funderar jag få ut fler blomkrukor på farstukvisten, jag har inte sått vårblommorna än, men jag har skaffat frön. Jag har gardinerna för farstukvisten klara också, bra så behöver jag inte måla om allt i år. Det går lika bra med selleri, brukar en kock som heter Verner i ett barnprogram, säga hela tiden. Vår Verner Kock, ja. Bara jag hinner ska jag inreda en stuga vid Kimo Bruk i år, till hans ära. Jag kallar den "stuga 2" som arbetsnamn ännu. Den är till en pojke. Men det kan hända han heter något annat än Verner. Men Verner Kock har åtminstone varit i "stuga 2" en sommardag och kikat sig omkring. Så kanske att den faktiskt är hans. I alla fall. Eller att han gärna skulle se en liten pojke överta den en vacker dag. Que sera, sera. Visst är jag tuff som kan böja så många utländska verb? 

Långfredag, regn och gråväder idag

Igår var det vackert och blåsigt "vid havet". Idag är det regnigt och mulet. Jag har laddat upp med tygerna inomhus för påskhelgen. Jag ska sy kuddöverdrag av de här tygerna åtminstone. Så kan ett "sommar-rum" bli färg-gladare. Jag har hängt ut kattmattan, hämtat in ved nu på morgonen. Idag är det ingen sådan dag att det verkar så värst roligt att springa upp och ner i en hoppbacke. Gråväder ger inte så roliga fotografier. Men sådana här vår regn brukar i alla fall sätta igång växterna så att det börjar grönska snabbt. Tidigt i går morse hörde jag ett tranpar trumpeta till varandra också. Så det är då Ronjas vårskrik det handlar om just nu, i markerna. Katten har varit ute och sprungit hela natten, nu är han trött och pausar en stund.

Allt det där finns i skåpet, så det får bli sådant i kväll. Nu ska jag sy ihop de där kuddöverdagen och fålla ett par gardiner. Mycket små micro-projekt igen. Men sedan när solen igen skiner så behöver jag inte då hålla på i köket, utan kan gå en vandringsled med kameran istället. 

Skärtorsdag med många idéer på en gång, för kort tid att göra allt på en dag

I går när jag stod och stekte potatischips i smör för att äta det med rödlöks-tzatziki (salt, grekisk yoghurt +rödlök) fick jag samtidigt med att solen träffade mormors gamla köksredskap i trä världens idé anhopning eller vad man ska kalla det, en sort flashback på alla mina resor, i kombination med hur jag skulle vilja fortsätta att utveckla saker här. Mitt problem är bara att tiden inte vill räcka till för allt vad jag vill genomföra, det där med att man kanske själv skulle må bra av att inte ta för mycket på en gång, vänta in det varmare vädret har jag svårt med. Mormor brukade faktiskt varna mig att inte försöka göra allt på en dag, att man får värk av det. Man ska ta det lite sakta, en dag åt gången. Försöka hinna njuta och ha skoj medan man jobbar också.


Jag minns också min morfars syster Inga brukade säga: Man ska göra det lite nätt för sig bara, lätt och ledigt. Hon menade att överansträngd det kan man så lätt bli ändå, tydligen.

Det var någonstans här jag började få alla de där tankarna på en gång. Om hur stugan skulle kunna bli ett Bed & Breakfast ställe på riktigt. Att jag har allt som krävs, men det gäller bara att få bort en del onödigt och fokusera mera. "Less is more"-strategin alltså igen. Bort med mera krimskrams, spara det bästa, göra just det: Klippa matt-trasor av resten. Vad är nu en dag i ens liv om man ändå ska till slottet på bal, någon gång sedan?

Jag har nu i nästan en månads tid gått där runt den lilla ankdammen "Vörå-Titicaca" och det svala, kyliga marsvädret har gett mig alla minnesbilder tillbaka, om hur det kändes uppe i Anderna, när jag träffade inte bara den "Lilla bolivianskan" som dök upp från ingenstans, eller bakifrån en sten. På väg till Titicaca i Bolivia träffade vi också en familj som odlade potatis och en grupp barn vid sjön som ville sälja vassbåtar i miniatyr. Som souvernirer av Thor Heyerdahls besök där. Jag har gått där och tänkt på att om det skulle vara så att "Lilla bolivianskan" genom något under ändå fick fylla tjugo år och chansen att komma till Finland, hurudan skulle hon idag vara som person? Jag skulle åtminstone ta emot henne som min förlorade dotter. Matriarkaliska som vi är på denna gård, så gör vi ju gärna om bibliska berättelser till att det är kvinnor i alla roller. Jag skulle alltså ge henne bara det bästa, precis som fadern gav sin förlorade son allt när sonen efter många och långa jorden runt resor äntligen en gång bestämde sig för att hälsa på sin gamla pappa. 

I Bolivia försökte kvinnorna sälja grönsaker, frukter, potatisar och annat på den lokala marknaden, typiska kvinnliga småskaliga micro-projekt där de, till exempel, bara radade upp några potatisar eller frukter i små högar på sin aylla och satte sig själva på marken bredvid och stickade tills det kom någon som ville köpa. Kanske inte världens mest effektiva business-to-business logistik tänk där, men det gav antagligen hennes familj vardagens nödvändiga matranson där, och så kanske hon sedan kunde köpa några andra småsaker av väninnan bredvid. Här i Finland är det oftast till SPR-loppisen jag går, när jag vill förbättra världen. 

Björkarna är fem före att få möss-öron och högt där uppe är det troligen inte en häxa på väg till Blåkulla, utan en man som flyger omkring för att göra de större affärs-avtalen. Nere på marken sitter hon och stickar med vitt garn en kofta till sin dotter, högt däruppe far han omkring i viktiga ärenden. Så där är det ofta på många håll ännu. Världen är mannens, de stora lönerna tillfaller honom. För micro-projekten har kvinnan och hennes döttrar ofta micro-inkomster ännu. Även i Finland förekommer detta, trots att vi ofta tror vi marscherat så långt i våra feministiska skor här, att vi som redan i början av 1900 fick igenom beslutet med kvinnlig rösträtt skulle ha åstadkommit något väsentligt som de i Bolivia inte bara kan göra. Till exempel. Sanningar med flera bottnar skulle jag vilja påstå. 

Min farmors faster Anna Kempe var också en dam som ville förbättra världen och samtigt se högre berg än vi har här i Österbotten. Hennes öde blev Himalaya och Indien och en fyrtioårig vistelse där som lärare och fostermamma till en rad ungar. Mitt öde är kanske inte alls likadant som hennes, men vi har åtminstone båda sett högre berg än backarna här i Österbotten. Jag kanske aldrig kommer mig till Himalaya, men Anderna i Bolivia var faktiskt en upplevelse som heter duga, det med. Jag var inte fyrtio år där heller, utan bara fem veckor. Jag skulle inte heller helt vilja leva om Annas liv, jag vill leva mitt eget. Men visst försöker jag använda mig av de erfarenheter jag har, de minnen jag fått för att komma vidare i vardagen. Som faktiskt ändå i sin vardagliga lunk ibland kan kännas kämpig så det förslår. 

Anna Kempe hade flera systrar, en hette Sofia, en annan Maria Kempe. Den senarenämnda var den i syskonskaran som stannade hemma på gården. Om henne finns det rätt lite att berätta, verkar det som. Kanske det är så med människor som försöker få "hejmani i skick" som den österbottniska sångar-trion KAJ spexar om. Vardagens lunk, livets gilla gång verkar så tråkig och trist. Ändå har också de människorna sina drömmar och tankar om hur bra det skulle kunna bli. Kanske är det så att hemmavid hittar vi egentligen de verkliga visionärerna? Bara vi skulle ge oss tid att stanna upp ett slag skulle vi kanske upptäcka att det just är på andra sidan bordet i ett stugkök där den verkliga idé-sprutan sitter?

Tänk om "Lilla bolivianskan" plötsligt en dag dök upp och såg ut så här? På väg till studentfest, eller på väg att börja höstens studier i någon Vasaensisk yrkes-skola? Vad förvånad men så glad jag skulle bli!

Kanske att hon till och med skulle ha tid att ge oss ett litet handtag i gamla fähuset/det drömda orangeriet innan hon på sina långa ben igen skulle fara vidare till sin ekonomikurs? 

Denna ljusblå cykel ser så gullig och piktoresk ut, men vållar mig varje vår samma huvudvärk: Den används av någon eller några på gården som reservdelsgivare. Bakhjulet skruvas i experimentsyfte bort, sitsen plockas av och ersätts med en gammal och skraltig, färgen skavs varje år av mer och mer. Så att om jag nu skulle behöva just idag spara in bensin och vilja ta den för att fara till butiken så är det kort sagt bara rätt besvärligt. Men det heter ju också att genom prövningar ska man (förmodligen även då vi kvinnor) bli klokare och mer visa. Herren har bestämt det så. Därför tänker jag nu inte heller i år ge upp med denna problematik som relaterar till mina konditionsövningar inför Botnia Cyklingen: Cykeln ska fixas på något sätt så att jag kan använda den i år med. Innan hösten ska det ske. 

Om jag nu sedan ännu hinner med microprojektet att måla blomkrukorna i sådana fina färger som det föreslogs i någon heminredningstidning jag satt och bläddrade i, vet jag inte. Jag sätter nu upp bilden här i varje fall. Som inspiration och så försöker jag idag komma vidare med sommar-rummen och cykelfixandet och bok-layoutandet och Anna Kempe-bok försäljningen. För hennes historia hör till de livsöden jag tycker vi inte ska gå också glömma bort. Hon, Anna Kempe var ändå på något sätt en roll förebild. Trots att hon inte på pärmen till boken ler lika brett som modell-flickan i den stick-tidning jag läste i Vörå-bibban för några dagar  sedan. Nu ser jag solen och dags för nästa steg i denna mångbottnade solskenshistoria om Vörå-Titicaca sjön. Jag skriver mer en annan dag. Manana. 

Onsdag, med hasselnötter

Idag har jag bakat "brownies", chokladmuffins med hasselnötter. Samt städat till påsk, vilket i det svala vårvädret ännu känns som inte så "bara". Men kruka nummer 2 är nu ute på farstukvisten, som ett delmoment i den stora hela planen att här ännu kommer den verkliga sommarvärmen. Efter påsk, säger Foreca. Hoppas att det stämmer. Jag vet faktiskt inte om hasselnötter kan växa i Finland, eller om de är bäst så: bara tillsammans med choklad, importerade någonstans ifrån. Jag ska ännu försöka fortsätta med bok, trädgårdsröj och en tur upp i hoppbacken i eftermiddag. Just nu bara en liten paus för att ladda batterierna i telefonen. Jag har en plan som handlar om hallonbakelser här ännu. Mandelmusslor kallas de i ICA boken om småbröd. Det ska vara samma bottnar med smör, vetemjöl, socker och mandelflarn. Sedan vipgrädde och hallon eller hallonsylt ovanpå. I boken ser de också syndigt goda och somriga ut. I sommarrummet har jag kommit en bit på väg också, med färgval av tyger. Vet inte om jag ännu ska ge mig på det där med att klippa matt-trasor utav några av de utslitna påslakanen, skaffa en stor virknål av trä och laga en hallmatta. Det skulle förstås mormor ha gjort omedelbums en vacker dag.

Bastu-huset är ganska så ok städat tycker jag. Med ved färdigt inburen. Tvättar ännu en trasmatta där som katten tyckte att han på något sätt borde märka in så att vi skulle veta att den tillhör honom. Sådant där skojsigt som gula frassar tycker om att lattja med.

Vardagslunk kan man kanske säga.

Fast här är en inspirationsbild som jag fått ur någon heminredningstidning. Ett sådant där snyggt skurat tegelgolv i uthuset / fähuset /drivhuset /"orageriet" skulle faktiskt inte vara så dumt, inklusive då trasmatta och uppfixade stolar av olika form. En gammal vitmålad byrå, säkert ett loppisfynd. Och så till och med ett litet kök för pizzakocken. Men till det är det säkert en bit att gå, kanske vi pratar tre år och en hel yrkesskolutbildning innan vi är där? Bygglinjen. Vi får se vad det blir. På ett sätt var det så roligt när man inte ännu hade fyllt tjugo, för det där med muskelvärk var mycket mer sällan. Det förekom, men gick fort över. Idag är för mig enda problemet att återhämtningen verkar ta längre tid och jag skulle vilja hela tiden ha mer värme runt de ömma musklerna. Det går långsammar också, jag rör mig inte lika snabbt. Men på tangentbordet har gitarrkurserna kanske ändå åstadkommit lite mer smidighet. Inte för att jag lyckades lära mig så många grepp eller ackord under årets kursdagar, eftersom jag inte hemma har någon gitarr att öva på. Men det kan kanske bli ändring där med. Det får vi se.