Skärtorsdag med många idéer på en gång, för kort tid att göra allt på en dag

I går när jag stod och stekte potatischips i smör för att äta det med rödlöks-tzatziki (salt, grekisk yoghurt +rödlök) fick jag samtidigt med att solen träffade mormors gamla köksredskap i trä världens idé anhopning eller vad man ska kalla det, en sort flashback på alla mina resor, i kombination med hur jag skulle vilja fortsätta att utveckla saker här. Mitt problem är bara att tiden inte vill räcka till för allt vad jag vill genomföra, det där med att man kanske själv skulle må bra av att inte ta för mycket på en gång, vänta in det varmare vädret har jag svårt med. Mormor brukade faktiskt varna mig att inte försöka göra allt på en dag, att man får värk av det. Man ska ta det lite sakta, en dag åt gången. Försöka hinna njuta och ha skoj medan man jobbar också.


Jag minns också min morfars syster Inga brukade säga: Man ska göra det lite nätt för sig bara, lätt och ledigt. Hon menade att överansträngd det kan man så lätt bli ändå, tydligen.

Det var någonstans här jag började få alla de där tankarna på en gång. Om hur stugan skulle kunna bli ett Bed & Breakfast ställe på riktigt. Att jag har allt som krävs, men det gäller bara att få bort en del onödigt och fokusera mera. "Less is more"-strategin alltså igen. Bort med mera krimskrams, spara det bästa, göra just det: Klippa matt-trasor av resten. Vad är nu en dag i ens liv om man ändå ska till slottet på bal, någon gång sedan?

Jag har nu i nästan en månads tid gått där runt den lilla ankdammen "Vörå-Titicaca" och det svala, kyliga marsvädret har gett mig alla minnesbilder tillbaka, om hur det kändes uppe i Anderna, när jag träffade inte bara den "Lilla bolivianskan" som dök upp från ingenstans, eller bakifrån en sten. På väg till Titicaca i Bolivia träffade vi också en familj som odlade potatis och en grupp barn vid sjön som ville sälja vassbåtar i miniatyr. Som souvernirer av Thor Heyerdahls besök där. Jag har gått där och tänkt på att om det skulle vara så att "Lilla bolivianskan" genom något under ändå fick fylla tjugo år och chansen att komma till Finland, hurudan skulle hon idag vara som person? Jag skulle åtminstone ta emot henne som min förlorade dotter. Matriarkaliska som vi är på denna gård, så gör vi ju gärna om bibliska berättelser till att det är kvinnor i alla roller. Jag skulle alltså ge henne bara det bästa, precis som fadern gav sin förlorade son allt när sonen efter många och långa jorden runt resor äntligen en gång bestämde sig för att hälsa på sin gamla pappa. 

I Bolivia försökte kvinnorna sälja grönsaker, frukter, potatisar och annat på den lokala marknaden, typiska kvinnliga småskaliga micro-projekt där de, till exempel, bara radade upp några potatisar eller frukter i små högar på sin aylla och satte sig själva på marken bredvid och stickade tills det kom någon som ville köpa. Kanske inte världens mest effektiva business-to-business logistik tänk där, men det gav antagligen hennes familj vardagens nödvändiga matranson där, och så kanske hon sedan kunde köpa några andra småsaker av väninnan bredvid. Här i Finland är det oftast till SPR-loppisen jag går, när jag vill förbättra världen. 

Björkarna är fem före att få möss-öron och högt där uppe är det troligen inte en häxa på väg till Blåkulla, utan en man som flyger omkring för att göra de större affärs-avtalen. Nere på marken sitter hon och stickar med vitt garn en kofta till sin dotter, högt däruppe far han omkring i viktiga ärenden. Så där är det ofta på många håll ännu. Världen är mannens, de stora lönerna tillfaller honom. För micro-projekten har kvinnan och hennes döttrar ofta micro-inkomster ännu. Även i Finland förekommer detta, trots att vi ofta tror vi marscherat så långt i våra feministiska skor här, att vi som redan i början av 1900 fick igenom beslutet med kvinnlig rösträtt skulle ha åstadkommit något väsentligt som de i Bolivia inte bara kan göra. Till exempel. Sanningar med flera bottnar skulle jag vilja påstå. 

Min farmors faster Anna Kempe var också en dam som ville förbättra världen och samtigt se högre berg än vi har här i Österbotten. Hennes öde blev Himalaya och Indien och en fyrtioårig vistelse där som lärare och fostermamma till en rad ungar. Mitt öde är kanske inte alls likadant som hennes, men vi har åtminstone båda sett högre berg än backarna här i Österbotten. Jag kanske aldrig kommer mig till Himalaya, men Anderna i Bolivia var faktiskt en upplevelse som heter duga, det med. Jag var inte fyrtio år där heller, utan bara fem veckor. Jag skulle inte heller helt vilja leva om Annas liv, jag vill leva mitt eget. Men visst försöker jag använda mig av de erfarenheter jag har, de minnen jag fått för att komma vidare i vardagen. Som faktiskt ändå i sin vardagliga lunk ibland kan kännas kämpig så det förslår. 

Anna Kempe hade flera systrar, en hette Sofia, en annan Maria Kempe. Den senarenämnda var den i syskonskaran som stannade hemma på gården. Om henne finns det rätt lite att berätta, verkar det som. Kanske det är så med människor som försöker få "hejmani i skick" som den österbottniska sångar-trion KAJ spexar om. Vardagens lunk, livets gilla gång verkar så tråkig och trist. Ändå har också de människorna sina drömmar och tankar om hur bra det skulle kunna bli. Kanske är det så att hemmavid hittar vi egentligen de verkliga visionärerna? Bara vi skulle ge oss tid att stanna upp ett slag skulle vi kanske upptäcka att det just är på andra sidan bordet i ett stugkök där den verkliga idé-sprutan sitter?

Tänk om "Lilla bolivianskan" plötsligt en dag dök upp och såg ut så här? På väg till studentfest, eller på väg att börja höstens studier i någon Vasaensisk yrkes-skola? Vad förvånad men så glad jag skulle bli!

Kanske att hon till och med skulle ha tid att ge oss ett litet handtag i gamla fähuset/det drömda orangeriet innan hon på sina långa ben igen skulle fara vidare till sin ekonomikurs? 

Denna ljusblå cykel ser så gullig och piktoresk ut, men vållar mig varje vår samma huvudvärk: Den används av någon eller några på gården som reservdelsgivare. Bakhjulet skruvas i experimentsyfte bort, sitsen plockas av och ersätts med en gammal och skraltig, färgen skavs varje år av mer och mer. Så att om jag nu skulle behöva just idag spara in bensin och vilja ta den för att fara till butiken så är det kort sagt bara rätt besvärligt. Men det heter ju också att genom prövningar ska man (förmodligen även då vi kvinnor) bli klokare och mer visa. Herren har bestämt det så. Därför tänker jag nu inte heller i år ge upp med denna problematik som relaterar till mina konditionsövningar inför Botnia Cyklingen: Cykeln ska fixas på något sätt så att jag kan använda den i år med. Innan hösten ska det ske. 

Om jag nu sedan ännu hinner med microprojektet att måla blomkrukorna i sådana fina färger som det föreslogs i någon heminredningstidning jag satt och bläddrade i, vet jag inte. Jag sätter nu upp bilden här i varje fall. Som inspiration och så försöker jag idag komma vidare med sommar-rummen och cykelfixandet och bok-layoutandet och Anna Kempe-bok försäljningen. För hennes historia hör till de livsöden jag tycker vi inte ska gå också glömma bort. Hon, Anna Kempe var ändå på något sätt en roll förebild. Trots att hon inte på pärmen till boken ler lika brett som modell-flickan i den stick-tidning jag läste i Vörå-bibban för några dagar  sedan. Nu ser jag solen och dags för nästa steg i denna mångbottnade solskenshistoria om Vörå-Titicaca sjön. Jag skriver mer en annan dag. Manana.