Att äntligen efter detta veckoslut med blåst, lågtryck och stora farhågor om sådana som far på havets vågor få pusta ut. Lättnad. När alla sitter och känner sig glada, verkar det ändå alltid i gänget finnas någon som känner sig rädd. (Knyttet är där med ofta, fast hon ofta tiger när de andra skrattar och glammar) Varför vara rädd för decembernattens mörker två månader före? Jo, jag vet. Man sätter igång och gör det bara: ser framför sig allt besvärligt som kan hända i decembermörkret. Klart det kan hända saker och i nattens timmar blir alla ljud och skuggor så stora. Höstvisan med Tove Jansson ni vet. Men så kan det hända man kan knata på i alla fall, och möta en vän på vägen. Sjunga lite dur mitt i molltonarterna, växla väder som en vårlig sky. Klart vi blir trötta allihopa mellan varven, med allt festtrixande och fixande och julklapps stökande. Det sista ska jag fundera vidare på denna vecka, för så klart ska det vara klappar även detta år. Som alla år. Och inte behöver julkalasen vara så till den milda grad planerade heller. Jag funderar i år de kanske till och med skulle kunna ske mitt i nästa städtalkoprojekt. Jag får se hur jag ror det i land, men bara ekan inte helt har bottnen bortsliten, så ska jag hopa och ro in på nyåret i år också. Samt envist skriva vidare här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar