Tidig morgonstund i början av oktober

Se här "trådrullarna" såg jag tidigare i augusti någongång, sedan har de väl blivit utlagda i jorden på något vis och ska användas till att knyta ihop kommundelar i ett tätare fibernätverk. Så att vi ska kunna sitta ännu mer i knäet på varandra vid våra datorer på något sätt och kanske även nästan kunna se in i varandras vardagsrum utan att ens gå över gården till grannen på kaffe. Gården till min gamla högstadieskola har fått blå skyltar med kameror, kanske det är bra för elever med superdyra cyklar som de kastar in i en cykelställning utan att tänka på att farsan eller morsan betalade en halv månadslön för den. Folk skypar, twittrar, facebookar och bloggar som aldrig förr. Men blir våra relationer bättre för det? De blir annorlunda åtminstone.

Denna vinter kommer jag att försöka ta mig igenom på ett annat sätt än i fjol. Istället för brasor, myslyktor och luftvärmepump ska jag testa att vakna mer med dagsljuset och brasorna har jag bytt ut emot vattenburen värme. Jag har kort sagt hyrt en radhuslägenhet som jag hoppas kunna hålla mig kvar i tills vårvindar friska igen leker i snåren. Jag bor här ensam, men försöker hålla kontakterna levande till gänget "hemma på gården". Just nu är det ett bilbatteri som trilskas, annars skulle livet kännas tiddelipoh, lätt som en plätt eller något ditåt. Cykelvädret har blivit kvar i sensommardrömmen, nu är det nog väder för att bli mer bilburen. Men här "på området" det som alla Vöråbor som har förmånen att bo så bekvämt nära till butiker och cykel och golfbanor kallar "Vörå City", ibland till förargelse för andra mer perifert boende Vöråbor mår jag rätt hyfsat. Till förargelse kanske för alla som älskar dialektskrivande kommer jag ändå att fortsätta skriva "riktig svenska". Räcker för min del med att ibland prata dialekt.

Min föresats med denna blogg var att bara skriva den, för att göra något av den tid då jag till exempel vaknar och undrar hur man ska kunna stå ut med dessa förändringens vindar som blåser. I relationerna mest. Hur jag har under detta år försökt förstå vad som pågår hos mina nära och kära. Hur vi ändå sitter här livslevande i vardagen, fast det ibland mitt i nattens tystnad ger mig många rastlösa oroliga tankar, då min hjärna mitt i allt inte sover fast jag säger åt den att göra det.

Jag är väldigt glad över att alla mina anhöriga är helskinnade, rätt så friska och rantar omkring "på skogen" och kan motionera och hålla igång med sena musikaliska övningar och allt det där som de ända till nu i mitt liv sysslat med. Egentligen skulle jag bara vilja få fortsätta med det. Att träffa dem, och se dem. Att vi skulle vara "vi", lite nära varandra så där, men kanske inte ändå hela tiden i knäet på varandra. Några kanske ensamma timmar i nattens mörker, med en dusch man kan använda när man vill. Ute i en spånbana med sina tankar några timmar, ensam. Men med någon eller några att sedan att kunna gå och dricka kaffe till. Ska det vara så svårt det? För mycket begärt? Att vi skulle inte bara sitta och skriva facebook eller twitter till varandra? Vi skulle faktiskt träffas och prata. Jag tror det är viktigt det med, alltså inte nödvändigtvis prata som hos psykologen om djupa svårigheter, men det där vardagliga mötet bara. Att det skulle få plats i tidsschemat på något sätt. Att vårt personliga tränande, övande eller idrottande inte skulle vara så viktigt att det inte går att klämma in tio minuter vanligt kaffeprat.