Vanlig kontorstid för de som jobbar 09-17.00, kaffepausen börjar närma sig. Idag har jag förberett sedan niotiden för att dra igenom kurskvällar, inklusive bilfixet. Ärligen i natt har jag sovit rätt dåligt på grund av alla tusen små detaljer som måste klaffa, inte får gå fel, maskiner och apparater som man behöver för att kunna klara vardagen, de ska varje dag nästan behandlas som tamagochier. Orsaken till att jag på fem minuter hinner spendera tid här på att skriva ca 26 cm svensk text är alltså att mobilen är på laddning. Bilbatteriet ok idag till min stora överraskning, men ett litet spänningsmoment till hur det rätt så slitna batteriet kommer att funka i kväll vid den ensligt belägna skola mitt i allt, där en av kvällens MI kurser som jag deltar i hålls. Är man sist iväg från parkeringen där en mörk och kylig oktoberkväll så är det rätt få man kan fråga. Några hus finns i närheten, men att behöva knacka dörr och be någon rätt okänd person komma ut och med startkablar få igång ens bil är sådär inte så lite bara genant. Så därför har jag nu försökt planera för allt som kan behövas ifall att: Reflexvästen i handväskan, varmare vinterskor utan hög klack, täckjacka. (Gammal ful och svart), vantar eller handskar i bilen. Allt klart för att börja rota under motorhuven, skuffa, gå till fots några kilometer, så långt väglamporna räcker, med den smala vägkanten där i gott minne. Jag gick den sträckan ungefär till Kovik gamla skola i fjol, utan reflex, med en fyrkantig målning som i handen. Den gången var det nämligen en målarkurs jag deltog i. Målningen hade jag grunderat vit och med den försökte jag vifta så förbipasserande bilar skulle se mig och inte köra på mig i min svarta täckjacka. Jag minns det var väldigt kallt den kvällen, några stjärnor, halvmåne. Jag blev omsider "upp plockad", inte "upbeamad" till ett tefat som i "Roswell" serien. (Ett scifi rymdäventyr), det vill säga jag fick skjuts. Men visare av den kursdagen har jag nu försökt rätta till några av mina "slarvfel". Man skådespelar så lagom om man på riktigt blir överkörd av en bil. Redaktörer skriver inte heller vidare på böcker eller gör så värst många boksidor om man så att säga "dött på vägen". Är livet inte konstigt så säg?
Men idag ska vi ändå försöka lite igen, utan att med gitarrer ha sönder hotellrum, klassrum och annan rock and roll dramatik. Vi sak snällt bara öva på E-moll i tjugo minuter. Kanske byta till A-dur efter tio minuter om vi känner den första delen sitter och mitt långfinger inte viker sig vid knogen "fel väg". (Jag har ännu av någon anledning för mjuka fingerleder, det kanske är något sorts släktfel.) Kanske går det bort med övning, kanske inte.
En detalj i sammanhanget. Men idag så har det hittills varit kämpigt på riktigt ett slag. Taiteilija elämä? Sånt struntprat med rosa skimmer runt brillorna. Det kommer ännu att ta ca tio minuter innan mobilbatteriet är laddat. Men jag lagar in denna dags "punchline" här nånstans då: .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar