Pappersmuggen är en vanlig pappersmugg, men den skulle också kunna vara en sorts symbol för invandrade mödrar med barn som i ekonomiskt trängda lägen har tvingats tigga vintertid i vårt land. Några gånger har det hänt att jag inte gått fram till kvinnan med barnet och pappersmuggen, eftersom jag inte har lösa mynt i fickorna vanligtvis. Kanske att därför känner jag mig därför nu i behov av att skriva av mig. Det onda samvetets röst. Var jag rädd att inte kunna prata hennes språk? Hade jag bråttom? Såg jag henne för sent i vimlet? Kanske något av detta. Med KELA/FPA runt hörnet så tänkte jag i brådskan: "Någon borde gå fram till henne med en adress-lapp"...
Jag skriver detta här nu och hon samlade kanske under dagens lopp tillräckligt med slantar för att kunna gå in på hamburger-restaurangen mitt emot och få sig en kopp kaffe. Men det borde finnas andra vägar. Om man är en arg konstnär /konst-kurator kanske man ställer en sådan här skylt vid en å och hoppas åtminstone någon skall kunna läsa finska:
Min reaktion på hennes pappersmugg och det frysande barnet i den grå februariblåsten på en vanlig trottoar i vår huvudstad var kanske inte den ivrigaste och mest snabba. Jag tänkte: Ingen ska väl behöva tigga i snålblåsten i vårt land, vi har ju den fina nordiska välfärds-modellen totalt välsmord, fungerande och utbyggd i vårt land. Eller har vi? Gäller den för alla?
Så därför till mitt försvar kan jag enbart tillägga att schablonen för mina tygtryck här ovan kan ev. tolkas som självironiska: jag var lite den dumma kossan i det läget som galopperade förbi. Jag hoppas skadan skall kunna repareras i framtiden så att hon med pappersmuggen hittar ett alternativ och jag faktiskt lyckas trycka ett tygmönster med denna schablon som nu ännu borde förminskas så att den passar in i textiltryckar-ramen jag försökt tillverka. Jag är vanligtvis inte så ivrig att blanda ihop bilder och politik heller. Inte i inlednings-skedet när man försöker få till en bild. Något av lekfullheten i bildskapande försvinner nämligen om man ger sig in i leken med för många ansatser i den ena eller andra politiska riktningen. Men visst kan man i likhet med Näkymä-kuratorn sedan i efterhand hävda att konst egentligen handlar om att tänka, även om det är först efteråt vi egentligen har möjlighet att försöka tänka till. Varför gjorde jag en sådan bild? Kommer den att förändra något? Behöver vi bilder som dessa kossor? Räcker det att jag minns mina morföräldrar med tacksamhet för att de slet med korna och mjölkningen så att jag inte behövde vara i de barnskorna? Att det inte var min mamma som satt där i hörnet med en pappersmugg?
En liten bil att rulla vidare i.
Inte en röd Ferrari, men parkerad invid en skolbyggnad.
Den tidens folkskolor...som då min pappa var ung. Vi hade en blå Fiat.
Sommaren 2013 var krånglig på många sätt om man tänker nu
igen på ekonomin och att alla bara pratade om Eurokrisen.
Men sommaren var också mycket soligare än på länge
och torra grusvägar hade vi för en gångs skull att fara på.
I min barndom regnade det jämt eller ofta eller nästan jämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar