Sista april / Vappen

Jag vet inte riktigt vad han har i glaset, men bilden har sänts hem av en emigrant från Tuckor. Han reste till Amerika och arbetade där med lite av varje. Någongång på femtiotalet besökte han igen sin hemby och det finns ett svartvitt fotografi av mannen och hans släktingar hemma på gården i byn. Bilden är törhända kanske något av en fräckis och efternamnet Kock är felstavat, men vad gör väl det om etthundra år. Jag har idag inte druckit Guiness eller andra skummande mörka drycker ur glas med fot utan snällt igen betalat en telefonräkning. Solen skiner igenom ett disigt moln över lilla ekplantan som jag nu placerat i ett söderfönster. Jag hoppas på mer kraftfull solenergi framåt eftermiddagen. Nu frukost. Sedan får vi se.


Jag funderar så smått gå en sväng på gården innan fler boksidor produceras.

tisdag med fler vårtecken: Våryra småpojkar på trix-cyklar och studshagen uppställd på gården.

Maj månad heter som jag här skrivit om tidigare "toukokuu" på finska. För folk som inte är bekanta med finskt uttal kan jag berätta att det sägs ungefär touko-koo. På den svenska dialekten som används här omkring låter det som om man skulle prata om en"tokig ko". Systemet med skolsvenska OCH en svensk dialekt OCH ett förvaltningsspråk för hela landet som ofta är enbart finska, med på sin höjd kortare inslag av svenska har fått mig att några gånger i livet allvarligt överväga emigration till en obefolkad ö på sydligare breddgrader. Vi som har svenskan som första språk, har vanan inne, vi fogar oss, jämkar oss, får ibland ilskeutbrott, tiger och lider m.fl strategier i vardagen.


Ibland gör hela det finländska språksystemet oss kreativa med nya reklamslogans, språkliga vitser och firmanamn.

Igår när jag var ute och prov-körde den cykel jag försökt för en liten slant måla om, märkte jag att maj är på ingående. Som rubriken säger. Små pojkar och cyklar och allehanda trix med dem. Inte bara hemma hos oss, längs cykelbanan uppe i Vörå också. Jag märkte också vad bra det är med en cykelväg. Hur det är skönt att kunna slappna av och bara njuta av cykelturen när man äntligen når det ställe där den börjar.

När man inte längre behöver trampa det vägavsnitt med en smal vägren där också stockbilarna, sophämtarlastbilarna, långtradarna med varor och djurtransporter och för fortkörande lokala trafikhjältar samt fartblinda turister så här års, ska fram i sina personbilar. Jag brukar sommartid välja den längre men parallella sandvägen. Bara för att kunna ta det lugnare med cykeln.

Idag ska jag en sväng med den igen. Men före det kan jag kanske hinna sy några överdrag till solstolarna också. För att mellan cykelturerna kunna ta det ännu lugnare.

Byte av bildäck från vinterdäcken till sommardäcken, blev gjort i går. Några steg närmare den verkliga varma soliga maj då alltså. Som jag hoppas skulle få vara så där lite lagom lugn och varm faktiskt och inte så vild och yr att någon ska behöva blöda näsblod, få bulor i skallen och skrapsår på knäna. Att det för några här, skulle det bara vara att gå och hämta studentmössan liksom, utan att någon klasskompis på skyhöga klackar istället vrickar en fot på väg upp till talarstolen eller sådant där dumt och onödigt.

Att det skulle gå an med lite mascara och kajalpenna, istället för ett kilo make-up samt en liter parfym och femton olika märken av blonderingskrämer. Att vi inte skulle behöva satsa allt på att få rida genom stan på en elefant, iförda skära bikini med plymer i håret utan kanske skulle kunna sända några av de slantarna fast till barnen i Bolivia. Eller i Afrika.

För visst ska vi ta för oss av livet, visst är det roligt att få ta ut svängarna mer under sommaren, bli lite färg-gladare och inte behöva vara så tråkigt vardagsgrå hela tiden. Att till exempel kunna ge sig ut och cykla i en neongrön reflexväst med orangeblå cykelbyxor fast det är mitt på ljusa dagen. Spontant klappa lite för länge och hårt, efter ett orkesterframträdande och kanske till och med busvissla...

Det låter sig faktiskt göras, men som sagt med mindre fläng. Tre sorters småbröd istället för sju, räcker så bra ändå. För en quiche (paj) eller en greksallad med tzatziki är enklare och godare i allafall. Förstår ni hur jag menar, ni mina tänkta förnuftiga läsare av denna blogg?

Att vi skulle få vara riktigt lagom spralliga i vårsolen helt enkelt. Utan att i en massa vår-frollerier ha ihjäl varandra. Att vi riktigt bra skulle kunna vara utan alkohol och prideparader för att sedan långsamt dö av tristess med överlånga mellansnack på tre språk samt tekniska syn- och hörselhjälpmedel och akademiska sångkören i nästa ögonblick.

Att vi skulle fast få gilla skogen om vi vill. Att vi skulle kunna köra båt nyktra i farleden med en GPS navigator i fickan.

Måndag med ...räkningar!

Den roliga veckan brukar börja med de där vuxna sakerna, men nu har jag då åtminstone igen några räkningar betalade och kan ägna några timmar till att fundera på cyklar och basturöj/städning. Solen börjar vara uppe och ute, men idag verkar det också så där halvt disigt. Igår var vi på konsert och såg och hörde hela kommunens musiktalanger i olika körer, orkestrar, band och grupper. Många börjar med en MI kurs och sedan för musiken dem ut i världen. Några få når de större scenerna omedelbums. Men många har hur kul som helst med sina orkestrar ändå, fastän de aldrig skulle bli idoler utanför den egna regionen. Jag skulle i höst gärna sjunga mer i någon grupp. Men som vi bor nu, så är det så de där fyr- eller tvåhjulingarna som också ska trimmas. Dagens projekt. Nu.

Söndag med cykelfix och körövning

Idag är microprojektet cykelrenovering och provkörning av densamma för sångstund och orkesterparad i samband med MI vårkonserten. Textilmönstren och vävarna fortsätter vi med som vanligt. De ska med i böcker och bloggar för det finns många kvinnor som är intresserade av vad de har på sig och vad de har i sina hem. Våra utställningsutrymmen kan vara nästan var som helst. Inspiration till nya projekt går att hitta nästan var som helst, det är inte nödvändigt vara tonåring, en flicka eller kvinna behöver inte heller alltid låta en man fotografera sin vision av henne. Jag tycker det är ok med självporträtt. Och det är inte ens nödvändigt att säga det på svengelska: "selfie". Eller använda det konstiga uttrycket "hen".

Det är inte heller så säkert att den enda och sanna vägen är en högljudd innerstadsklick av några få personer som vill snacka enbart finska i radion. Det är kanske inte ens så att ungdomar alltid vill ha oerhört högljudd musik, det kan finnas de som uppskattar färre decibel, lyssnar till melodierna istället för att gå på tricket att den som skriker högst alltid har rätt. Gapig är inte alltid vackert i musiksammanhang. Skicklig röstanvändning är så mycket mera. Visst kan man med fördel lära sig finska, om det inte från början råkar vara ens modersmål. Men svenska kan man använda precis lika bra. Om man råkar kunna språket. Det finns fler sätt att vara flerspråkig i vårt land. Fler möjligheter än en. Idag. Franska-svenska-samiska till exempel. Spanska-svenska-engelska kunde vara ett annat. Det är ingen panik om man efter nian inte kan sju språk heller. Även praktiska kunskaper som en ung lantbrukare använder på sin gård räknas. Eller det som en ung flicka gör på en gård. Eller det som en äldre kvinna gör. Den turkosa virkade duken här i fotografiet är ett RK fynd igen, jag skulle tippa av en äldre kvinna, men helt säker kan man ju aldrig vara.

Hur som helst: Jag lyckades byta sitsen på cykeln idag och då är det bara några saker kvar tills jag har cykeln någonstans nära den modell jag såg utanför Röda Korsets butik i Vasa: 

Jag spraymålade lite snett så hjulen borde antingen slipas, eller skrubbas med något bra skurmedel för att nå det enkla rena utseende som denna gröna cykel har. Men det kanske jag ännu hinner idag. Solen börjar nu titta fram här på gården och det är snart dags att trampa iväg.

Jag inväntar lite mer värme bara och kan under tiden berätta att det är med avsikt som jag fotograferat min egen skugga, fastän alla fotoböcker brukar säga det får man bara inte syssla med, +jag gillar i fotot ovanför också i den regnvåta asfalten det lustiga torra märket eller skiftningen som liknar ett japanskt skrivtecken, det är detaljerna som gör det. Men ibland är det helheten som avgör, hoppas ni förstår hur jag menar.) 

Jag har hittills jobbat mig emot den gröna modell-cykelns enkla rena formspråk genom att måla om en cykel vi hade hemma och byta sitsen. Men jag gör lite på mitt vis ändå genom att inte måla cykeln grön utan blå. Den var avskavd grön från början nämligen. Jag målade inte heller pakethållaren svart men tillfogade i alla fall en cykelkorg som jag bara råkade ha hemma från i fjol.

Kostnad för årets cykelfix hittills: 3,40 euro. Cykelsitsen hade jag skaffat redan i fjol, så inte heller den behövde jag köpa nu. 

Jag ser däremot fram emot nästa nummer av en ny tidning för ungdomar, Lux. Mag. Radio Lux är visst också en ny radiostation. Men eftersom nummer ett av tidningen eller tidskriften redan nu är publicerad, så kan alla som sett den nu fritt börja göra nästan som den eller de på redaktionen där, men lite på eget vis i varje fall. Fatta galoppen liksom? Det kan vara så att Pirkka-bladet har fotografier som man kan gilla. Eller fast Lantmannen eller fasters gamla samling Vecko-Revyn. Någon kanske också sitter med en bunt Allers på vinden. Bara att bygga ihop det, liksom. Kreativitet och personlighet är något annat än att andfått jaga efter det dyraste klädmärket också. 

Lördag med potatiskör, bussfunderingar och cykelväder

Jag var i går ute med cykeln och funderar fara igen emot kvällen. Det är vackert och rätt så varmt i dag, nästan inte blåsigt alls. Jag har räfsat löv ute på gården och ordnat med blomkrukorna inomhus. Ännu kan det kanske bli frostnätter, men jag planerar för att få ut paprikorna ur huset och in i någon drivbänk eller in i växthuset. Luftvärmepump och solenergi genom fönstren räcker bra inomhus idag. Men får se hur det blir till kvällen. Busstidtabellerna borde jag kanske undersöka mer också, man ska tänka på höstvädret redan nu, om man någon dag skulle sitta där utan bil, eller med en bil som ska till verkstan. Nu om det bara blir mera sommaraktigt så är det då tvåhjulingarna som ska fixas och verkligen hållas ihop, helst inte skruvas sönder.

Någon av oss måste ändå härifrån kunna ta sig till butiken, några gånger i veckan och det är en färd på omkring 7 kilometer en väg det.

"Potatis-kören"

Jag ska kanske sy något mera i kväll ännu, håller på med några orange kulörer som verkar höra hemma i bastun. Jag håller på något sätt alltid på med fler saker på en gång. Ibland tar det tid, för att ett verktyg är borta. Att byta däck på bilen ellr skruva ned en cykelsadel ett par centimeter är svårt utan rätta verktyg. Även om man skulle veta var bildäcken finns. 

Var är Felix?

Yngre broder i församlingen cyklade för några dagar sedan omkring på gården och undrade om jag sett till katten Felix. Mitt uppe i göromålen och aningens disträ svarade jag att jag inte sett Felix på ett tag, men att om han dök upp skulle jag berätta det. Katter brukar dyka upp, eftersom det sägs att de har nio liv, åtminstone. På kvällen funderade jag fortfarande lite trög i bollen på Felix. Förutom katten Felix har jag en gång träffat en ung man som heter Felix. Han var vår guide som var med till en skola som vi besökte i Bolivia. Skolan ligger mitt ute "i djungeln" och det var ett både roligt och spännande besök där. Jag minns att skolan drevs som internat av europeiska missionärer och den hade ett eget litet flygfält och en fotbollsplan. Vi fick vara med om en fotbollsmatch.

Från biblioteket i Korsholm har jag lånat Päivi Saarelmas bok "Kuvitella!", utgiven på förlag "Lasten Keskus". I den fanns en beskrivning på en textiltryckarmetod som varje dagistant inte borde ha fått glömma: Potatistryck. Man tager en potatis (eller ett äpple eller annan rotsak) och skär ut en glad gubbe och trycker sedan med textilfärg gubbar och gummor över tyget så att det blir en hel "sångkör" av det. Man kan sedan ta en annan textilfärg och bättra på det hela om man tycker att det behövs. Ungefär så lyder beskrivningen i boken hur textiltryck med potatisar går till. Jag bestämde mig för att laga potatischips till kvällen av ena halvan potatis, men satsa en halva på att testa hela grejen över de tyger och dynvar jag sytt och strukit igår. 

Jag har från textiltryckarekursen kvar lite vit färg i en burk som det varit Felix saltgurkor i. Så jag satte igång arbetet med att försöka skruva upp locket till burken. Sedan tryckte jag ut över de blå och turkosa tygerna så många sångarbröder jag kunde få att rymmas. Anna Kempe och hennes elever kanske skulle ha sysslat en sådan här fredag i Indien också med ett liknande microprojekt. Eller så kanske snarare de skulle försökt få igång vävstolarna. Hon berättar i sina resebrev i boken att det som hon lättast kunde få flickorna i byn med på var olika textila hobby-arbeten. Hon kunde inte gå för snabbt fram med dem och genast lära dem läsa och skriva till exempel engelska. För om det blev för svårt kom de helt enkelt inte till skolan, de stannade hemmavid och lekte istället. Så det gällde för henne att hitta på lagom svåra och lagom roliga lekar och sångstunder för att den vägen få elever till missionshuset. 

Mer om Anna Kempes liv i Indien kan man läsa i boken med Annas resebrev hem till Finland. Den säljs via Kvevlax missionskyrka. Adressen till kyrkan finns på webnode-sidan om Anna Kempeboken. 

(Webnode är ett internetverktyg för att laga nätbutiker och webbsidor. I Korsholms vuxeninstitut har det varit en kurs i hur man använder verktyget. Jag gick inte kursen men det var också mycket lätt att på egen hand klura ut ur man lagar en internet-butik.)

Här har jag då börjat trycka gubbarna som sjunger. Andra halvan av potatisen kan faktiskt få bli potatischips i kväll. Eller så kan man laga potatis-soppa om man råkar också ha en påse frysta purjolökar. Mjölk+smör+salt+mjöl är de andra ingredienserna till sopp-spadet. Lätt som en plätt. Knäckebrödsmacka och ost är gott till det hela. Har man en burk Lindahls turkisk eller Valios grekisk yoghurt så saltar man den och sätter en klick mitt i soppan tillsammans med t.ex det första maskrosbladet eller några groddar av senapskorn. Primörmiddag för barnfamilj en fredagkväll sent i månaden med snäv budget. Till exempel. 

Textiltryckar-färgen jag hade i Felix-burken är vit och ser ut som yoghurt, men den ska man kanske inte sätta i sig. Det inte alls samma sak nämligen att käka textilfärg eller yoghurt. 

Här är då ett foto på Felix i Bolivia. Vår guide. Han håller handen på axeln på en grabb i turkos t-shirt och har själv en vit t-shirt och står invid skylten med skolans namn: Consejo Yuquis heter (eller hette) den. Bilden är alltså tagen för ca tjugo år sedan och Felix och alla barnen är då idag alla tjugo år äldre än på fotografiet. Men jag hoppas de orkar ännu, kämpa sig fram längs livets väg , "I livets skola."  

Felix guide-kompis heter Kenny och han håller till höger om Felix en liten Bolivia-tjej i famnen. Han har på sig en grönrandig t-shirt. Tjejen som står nära Kenny minns jag också bra för hon var glad och öppen och ville gärna prata med oss medan pojkarna spelade fotboll. Hon visade oss skolans kelgris. Han var en helsvart minigris och jag är säker att tjejen försökte på sitt modersmål berätta vad grisen hette, men där tog förstås mina svaga språk-kunskaper i Aymara eller Quechua emot. Jag fick aldrig reda på vad grisen egentligen hette. Sådana mysterier kan kanske lösas en annan dag. Via Facebook till exempel om någon verkligen vill forska. 

 Fler Bolivia foton finns här.

Turkos drömtorsdag

Idag igen har jag gått omkring med turkosa och blåtonade drömmar om en sommarsäng nära havet. Jag har sytt dynvar, påslakan och diverse påsar för samlingar av småsaker, sockor och vantar och sådant som jag behöver få undan och ur vägen över sommaren. Fyra årstider ger rätt så mycket jobb i en stuga. Ena dagen ska allt vara julrött och sedan då ska man nästan strax igen vända allt till påskgult och rajgräsgrönt och sedan ska vi gå till sjöss med fräscha nya textiler. Mamma har vävt bonaden som ligger ovanpå sängen, handduken och kuddarna är loppisfynd, det där turkosblå lakanet färgade jag med en Dynlon- färgknapp för något år sedan. Det är lite knytbatikmönstrat, men inte så synligt i fotografiet.

Den bit jag använde för en skärm / rumsavdelare den sommaren hade mera mönster. Det där är restbitarna som blev över. Idag blåser svala västanvindar över stugan. Som vid havet, fast ute är en åker där såningsmaskinen ännu inte gått fram. Jag har i alla fall funderat kring var bästa platsen att få ut frilandsgurkorna skulle kunna vara. De ska ha varmt, fuktigt och soligt har jag för mig. Stugan är uppe på en kargare backe, nere i åkern lera som lätt blir styv och svårbearbetad. Jag har börjat fundera på om man skulle försöka få mera vatten närmare en lövkompost här upp på backen i stället. Då skulle gurkorna kanske kunna växa trots att det är mera sand och småsten runtikring.

På väggen hänger kartan med vilka holmar och skär det är som hör till 

Världsnatuarvet Kvarkens skärgård / Höga kusten. 

Kanske lite konstigt att sitta uppe på landbacken, omkring 8 kilometer från närmaste strandby eller havsvik med skärgårdstema i köket? Men å andra sidan en solig sommardag är det just precis en lagom cykelfärd. Om man inte vill till stranden så kan man fara högre upp i backen längs någon sandig skogsväg. 

Jag är rätt förtjust i tallar, men grangröna rummet kan man säkert också tänka kring. Blåbärstema under granarna då kanske. Men då kommer genast tanken på myggorna och de svala skuggorna som brukar vara där i granskogen. Så då ska det till nån form av rustning / utrustning samt till och med gummistövlar på fötterna. Jag tycker inte man kan gå runt och slänga ur sig saker som "Skogen är inte min grej". För det finns skog och så finns det skog, inte alls samma biotoper överallt, inte heller samma terräng för de små fossingarna att traska i. Man kan väl inte vara urban jämt heller? Jag gillar att arbeta, studera i grupp och jag skulle gilla sitta på någon varm musik-pub ibland. Och så gillar jag att dricka te, kaffe eller choklad i mera tysta rum, där man kan ha några systrar eller väninnor med och prata livet. 

Det där sistnämnda skulle jag gärna göra mer ofta. Kafferep hemma har jag hittills inte velat ställa till så ofta. Vi har testat julmiddagar ett par år i samband med min födelsedag. Små kaffekalas under äppelträden kan tänkas. Det beror på hur gästerna förhåller sig till flugor, bin, humlor och andra flygfän som vistas nära de tjusiga äppelblommorna. Mycket känsliga stadsbor med asfalt mellan tårna har ibland varit skräckslagna under sådana kalas, och inte kunnat prata om annat än getingar och fästingar så det gör att man lite börjat akta sig för att ens försöka ordna de där kalasen som mormor gillade så mycket. Men hennes var mera snabbisar som sagt: "Guttagrisar och rödlimonad" vid en höstör. Gräddkakorna med jordgubbar hade hon inomhus för det mesta. Små och stora flugor går inte att komma ifrån, inte ens fast vi inte längre har några kor. Grannen har sina kvar nämligen. Så det är en massa möande i den hagen. 

Onsdag, fortsätter med microprojekten: Solstol, vuxna saker (skatter, räkningar) och Plan

Har satt ut några potatisar, på samma sätt som familjen i Anderna. Nu får vi vänta och se om det blir något av midsommarpotatisarna då. Annat idag har sedan i morse varit sy och stryka en del av tygerna från RK. Det bidde dynvar, säckar och påsar för tygbitar, nya överdrag till solstolens madrasser och annat i den vägen. Rustar blomrummet både inomhus och utomhus alltså. Jag försöker greppa den ekonomiska verkligheten igen, genom att som rubriken säger betala räkningar och skatter. Plan handlar om att jag var tredje månad via Plan-international sänder ett bidrag till min fadderfamilj i Bolivia. Jag har tidigare stött äldsta dottern, nu är det lillebror som officiellt får bidraget. Men summan blir förstås i praktiken hela familjen till godo.

Här är ett foto av mina målningar av Bolivia-barnen. 

För fadderavgiften får jag i retur brev och fotografier från Bolivia.

Mitt nästa microprojekt blir också att så gurkor. 

Jag förde bort glasflaskor och aluminiumburkar, fick pant i butiken för det och 

skaffade hem frön till gurkorna, under senaste motionsrundan opp till "Vörå City"

Tygerna till dynöverdragen etc fick jag för ca 1 euro från RK, 

panten för burkarna var också ca 1 euro i retur och fröna kostade 70 cent i inköp. 

Resten 30 cent kan jag då spara till nästa RK-dag. 

Jag pratar om verklig microekonomi här, ni förstår. Min verkliga vinst hoppas jag ska bli bra kondition till sommaren, så att jag orkar cykla och hålla igång här hemma. Inte tappar orken och lusten, inte slöar hela dagen eller deppar. Att fortsätta orka lyfta sig själv i kragen alltså. Ibland känns livet som att man är en nobody-skatte/räkningsbetalare bara. Men for att komma bort från den "det spelar ingen roll" känslan så är det faktiskt bra att så här via bloggen skriva dagbok. Se att på sikt så har man via microinsatser varje dag, ändå hållit sig själv i trim. Oavsett om någon annan bryr sig eller ej. Åtminstone kanske någon som vill lära sig svenska kan läsa det här sedan någon gång. Det är den tanken jag försöker övertyga mig själv med när deppar-jaget försöker viska: "Du skriver om så tråkiga små microprojekt att du kunde också bara låta bli att skriva". Men jag har skrivit och fotograferat hela mitt yrkesverksamma liv, så det går som bara av farten. Varför skulle jag lägg av egentligen? Ett snäpp svårare skulle det bli förstås om jag gav mig in på att skriva en blogg på spanska om mina tjugoåriga kontaktförsök tillbaka till Bolivia efter vår resa dit. För det var där egentligen jag kom på att jag ville lära mig prata spanska. En av de som var med på resan sa att hon lärt sig spanska på bara några månader, så varför skulle inte jag kunna om hon kunde? Så svår är den där verb böjningen faktiskt ändå inte. Mitt fadderbarn skriver på spanska till mig och jag försöker få ihop ibland svarsbrev. Ett sätt att göra det skulle vara då att skriva en hel blogg på spanska. Få se i sommar om jag gör det med. En del av tiden måste gå till boklayout också. Och som sagt: mottionsrundorna, för jag tycker ett liv framför en dator fler än sex-sju timmar om dagen blir alldeles för stillasittande. 

I Bolivia besökte vi ett mejeri som byggts upp 

delvis med insatser av österbottniska biståndsarbetare / volontärer. 

Tanken var att ge folket i byn Ivirgarzama arbetsplatser och alternativ till coca-odling. 

Mat för barnfamiljerna i regionen istället för droger, om man försöker sammanfatta syftet kort. 

Det var något av detta som fick mig att börja textiltrycka kossor. 

Plus förstås det, att vi förut hade här på gården kor, och att jag hade ett roligt minne från ett internationellt läger i Luxembourg där jag inte kunde någon franska, men fick höra kommentarer om kossorna i hagen av de vackra pojkarna som var med på vår ridlektion genom sagda hage. Jag trodde de ville retas för att jag kunde så dålig franska och inte heller riktigt välan tog mig så elegant ut i sadeln. Man var så känslig på den tiden. Idag kan jag lite mer franska, men visst kunde jag väl ändå gå en kurs och bättra på ordförrådet där. I höst då...mera konversation om tillfälle ges. 

Med de här dynvaren och färgskalan är jag också snart på väg till "Stuga" 2 för att vår-rusta och städa där. Färden dit ska väl gå med cykel för i maj kan det väl inte hela tiden vara blåsigt kallt och regn och rusk? 

Det ska väl bli de där verkligt gröna intensiva löv- och gräs färgerna i år också. 

Så att klart kameran ska med upp i backen.

Tisdag & riktig vårvärme ute snart.

Det blommar i backen. Så pass att jag lyft fram en solstol. Den ska kanske få nya dynor och kuddar. Inga "kuddor" (eller kossor) i hagen ännu har jag sett. Men fasantuppar, svanar, tranor, viggar och änder är alla på plats igen. Klart de hör hemma här. Jag har en gammal bonad som varit morfars. Den får mig att tänka på flera berg, han var ju till Canada, men det också tänkas det är de där bergen i filmen Colorado Avenue, eller i Anderna, eller Sierra Nevada i Spanien eller Vita Bergen på Kreta, eller Abisko i Sverige, eller någonstans i Norge. Är det inte bra alla kan välja? Vi funderar här vidare på musikaliska tema, konserter och vävar. För visst ska musiker omges av intressanta textiler. Det ska vara lite kelimer på golvet eller på någon stol, annars blir videon så tråkig.

Helen Sjöholm sjunger om Vita Bergen

Måndag med cykelrenovering

Slottet i Vörå ligger inom promenadavstånd från Backhopparbacken. Backen syns också när man står nära porten till slottet.

På kastelllianska skulle detta kunna bli något i stil med:

"El castillo de Vörå está a poca distancia de la pista de esquí. La colina también es visible cuando está cerca de la puerta del castillo."

Idag har jag tänkt ta en cykel för att få reda på mer om avstånd mellan olika platser i Vörå.

Dessutom sparar man på så vis in bensinkostnader och att cykla börjar nu bli roligare eftersom det inte längre är så kallt utomhus. Jag har lyft ut några potatisodlarkrukor på farstukvisten och tanken är att sedan kunna så sommarblommorna i dem. Paprikorna borde få en skyddad växtplats utomhus snart också. Så jag funderar om man kunde bygga någon sorts drivbänk av gamla fönster till att börja med. Mina tomatplantor är bara några millimeter, men mamma har fått dem att växa till över trettio centimeter redan. Men så har hon mera vanan inne med tomaterna. Paprikorna som jag inomhus har lyckats hålla liv i är nu omkring fem centimeter långa och den ena eken växer ännu. Men verkar behöva mera solljus. Jag vill inte riktigt lyfta ut den krukan på gårdsplanen ännu, för det kan bli kalla nätter ännu och den skulle behöva en växtplats där inte stora yviga vilda växter med mycket blad, som till exempel nässlor, kväver den. Den ska ha rätt så näringsrik jord också föreställer jag mig. Vi har redan flera halv-vuxna ekar på gården, och om den skulle klara sig den lilla ekplantan så hålls den ju inte så liten hur länge som helst. Det gäller att planera för ett stort träd med yviga grenar.

Jag ska också denna vecka försöka få flera gardiner klara och det blir vindsröj nu när det inte är så kallt att jag får muskelvärk. Jag sparar el och har inte några elbatterier där uppe.

Potatis & basilika dagen i dag. 

Nu har den riktiga värmen kommit.

Tejpade en cykel med Opintoluotsi-kossorna.

Vilopaus vid byagården, i morgon 

vill jag göra om samma sak. 

Här ska byggas kondition.

Söndag, siesta med hasselmuffins och hallonkakor

Påsksöndagen, jag har en liten "siesta" bakom gula gardiner och försöker baka muffins. Har hallon i frysen så jag vill testa hur de skulle kunna bli om man sätter Valios grekiska youghurt+rönnbärsgelé+hallon i muffins-skålarna. Eftersom receptet som jag varierar lite innehåller rätt mycket smör ska man väl sedan då kunna hålla värmen under en tur upp i backen igen. Vädret är soligt idag, men säkert inte ännu 25 grader plus där ute. Annat jag ställde till i går var att jag fick symaskinen att krångla, så nu skulle jag behöva assistans med att få de små petiga delarna som håller undertråds-rullen på plats. Eller så lyckas jag knepa och knåpa ihop det själv, men sådana där väldigt små delar av metall som ska vändas och vridas på något visst sätt inne i en symaskin verkar faktiskt inte vara "min grej".

Här är i alla fall den andra gardinen jag hann sy i går

 innan symaskinen sade upp kontraktet. 

Idag är det då variationer på temat muffins.

Den där "hatten" till sockerburken har jag lagat själv i en keramik-kurs i fjol. Den är med avsikt oregelbunden i formen så att den ska se ut som en del av en växt, en stjälk eller stam av något slag. Nu verkar det som att muffinsen ska ur ugnen och då ska jag testa om bilden med hallon och yoghurt går att  få till. 

Jag gillar då att yoghurten kan vara både som vispgrädde om man har socker, gelé eller honung i den, eller så med salt och olika lökar blir det variationer på tzatziki som passar alla grönsakschips man kan laga utav potatisar och rotfrukter, man kan steka eller fritea chipsen i smör eller olivolja, det är bara hur man vill ha det, en smaksak. Hälsoprofeterna brukar säga att lite fett ska vi försöka få i oss, varje dag, bara så man orkar hålla värmen och energin uppe för motionsrundorna. Trivselvikt är något var och en måste känna efter. Ingen annan ska egentligen kunna tvinga en att var si och så tjock eller smal. Men visst är det lite knepigt ibland, med alla modetidningar som vill vi ska vara superlånga sorgsna klädhängare med blått under ögonen. 

Nu då nästa steg blir att försöka hitta någon som skulle vilja komma och peta undertråden på plats. Jag var mitt i ett projekt där som skulle handla om att vindsröja till ett sommar-rum. Tygerna har jag, men några raka sömmar till borde den symaskinen klara. Annars blev vårt förhållande ju superkort...

Bråttom-lördagen

Jag har varit uppe sedan sju-tiden i morse, försökt sy dynvar, lyckades med några stycken innan tråden i symaskinen började trassla ihop sig. Lade undan maskinen, for med föräldrarna opp till Vörå istället. Förde blommor till gravgården med mamma medan pappa röjde bort lite på ett skogs-skifte. Vi handlade mat, och försökte prata spanska på parkeringsplatsen med en som också varit med på spanskakursen. "Mucho gusto, es un poco frio, tengo prisa, men glad påsk i varje fall". Man kan försöka minnas det till i höst då. Om jag hinner, lyssnar jag på fler stycken i Caminando-boken. Någon gång måste väl hela verb böjningen fasta. Jag försöker också läsa idag som nästa projekt receptet till mandelmusslor i ICA provkök boken här intill.


Om jag lyckas med bakverken sätter jag upp ett till foto här innan kvällen.

Men eftersom inte heller Rom byggdes på en dag väljer jag också idag att försöka följa mormors och morfas syster Ingas råd. Att ta det i en sådan takt att man själv & själen hinner med. Vädret idag är soligt och blåsigt, smått kyligt tycker jag ännu.

Men många har redan sina cyklar igång och rullar omkring längs vägarna. Jag letar ännu reservdelar.

Många fyrhjuliga fordon av olika slag uppe i Vörå idag också: bilar förstås, men också de där fyrhjuliga mopederna. "Mönkijät" kallas de på finska. Något som jag tycker låter lika konstigt som att kalla en by "Metjipi". Jag var nu tillsammans med mina föräldrar i den byn idag och såg en ung grabb komma farandes på sin "mönkijä". Ungdomar kan ha störtkrukor, hjälmar och alla världens utrustning när de är ute och åker, men det är ibland ändå som de skulle ha kattunge-ögon. De susar och rusar sig fram längs vägen. Ofta undrar man om de kommer att minnas att stanna i vägkorsningarna? Nästintill odödliga som de för de mesta är. Eller tror sig vara. Finns en Asterix-bok om det. En ung grabb från Lutetia brukar hälsa på i den galliska byn, och han kör alltid som en tosing. Så vad annat skulle nu tänkas kunna vara nytt under solen? Hjulet är uppfunnet. I morgon förhoppningsvis är vi snäppet klokare än idag.

Det "bidde" som hos skräddaren. Något annat. Vi fortsätter i morgon. Jag vilar, läser en Ikea-katalog och en liten broschyr som har titeln: Parhaat perunavinkit kotipuutarhaan. Den var gratis. I morgon funderar jag få ut fler blomkrukor på farstukvisten, jag har inte sått vårblommorna än, men jag har skaffat frön. Jag har gardinerna för farstukvisten klara också, bra så behöver jag inte måla om allt i år. Det går lika bra med selleri, brukar en kock som heter Verner i ett barnprogram, säga hela tiden. Vår Verner Kock, ja. Bara jag hinner ska jag inreda en stuga vid Kimo Bruk i år, till hans ära. Jag kallar den "stuga 2" som arbetsnamn ännu. Den är till en pojke. Men det kan hända han heter något annat än Verner. Men Verner Kock har åtminstone varit i "stuga 2" en sommardag och kikat sig omkring. Så kanske att den faktiskt är hans. I alla fall. Eller att han gärna skulle se en liten pojke överta den en vacker dag. Que sera, sera. Visst är jag tuff som kan böja så många utländska verb? 

Långfredag, regn och gråväder idag

Igår var det vackert och blåsigt "vid havet". Idag är det regnigt och mulet. Jag har laddat upp med tygerna inomhus för påskhelgen. Jag ska sy kuddöverdrag av de här tygerna åtminstone. Så kan ett "sommar-rum" bli färg-gladare. Jag har hängt ut kattmattan, hämtat in ved nu på morgonen. Idag är det ingen sådan dag att det verkar så värst roligt att springa upp och ner i en hoppbacke. Gråväder ger inte så roliga fotografier. Men sådana här vår regn brukar i alla fall sätta igång växterna så att det börjar grönska snabbt. Tidigt i går morse hörde jag ett tranpar trumpeta till varandra också. Så det är då Ronjas vårskrik det handlar om just nu, i markerna. Katten har varit ute och sprungit hela natten, nu är han trött och pausar en stund.

Allt det där finns i skåpet, så det får bli sådant i kväll. Nu ska jag sy ihop de där kuddöverdagen och fålla ett par gardiner. Mycket små micro-projekt igen. Men sedan när solen igen skiner så behöver jag inte då hålla på i köket, utan kan gå en vandringsled med kameran istället. 

Skärtorsdag med många idéer på en gång, för kort tid att göra allt på en dag

I går när jag stod och stekte potatischips i smör för att äta det med rödlöks-tzatziki (salt, grekisk yoghurt +rödlök) fick jag samtidigt med att solen träffade mormors gamla köksredskap i trä världens idé anhopning eller vad man ska kalla det, en sort flashback på alla mina resor, i kombination med hur jag skulle vilja fortsätta att utveckla saker här. Mitt problem är bara att tiden inte vill räcka till för allt vad jag vill genomföra, det där med att man kanske själv skulle må bra av att inte ta för mycket på en gång, vänta in det varmare vädret har jag svårt med. Mormor brukade faktiskt varna mig att inte försöka göra allt på en dag, att man får värk av det. Man ska ta det lite sakta, en dag åt gången. Försöka hinna njuta och ha skoj medan man jobbar också.


Jag minns också min morfars syster Inga brukade säga: Man ska göra det lite nätt för sig bara, lätt och ledigt. Hon menade att överansträngd det kan man så lätt bli ändå, tydligen.

Det var någonstans här jag började få alla de där tankarna på en gång. Om hur stugan skulle kunna bli ett Bed & Breakfast ställe på riktigt. Att jag har allt som krävs, men det gäller bara att få bort en del onödigt och fokusera mera. "Less is more"-strategin alltså igen. Bort med mera krimskrams, spara det bästa, göra just det: Klippa matt-trasor av resten. Vad är nu en dag i ens liv om man ändå ska till slottet på bal, någon gång sedan?

Jag har nu i nästan en månads tid gått där runt den lilla ankdammen "Vörå-Titicaca" och det svala, kyliga marsvädret har gett mig alla minnesbilder tillbaka, om hur det kändes uppe i Anderna, när jag träffade inte bara den "Lilla bolivianskan" som dök upp från ingenstans, eller bakifrån en sten. På väg till Titicaca i Bolivia träffade vi också en familj som odlade potatis och en grupp barn vid sjön som ville sälja vassbåtar i miniatyr. Som souvernirer av Thor Heyerdahls besök där. Jag har gått där och tänkt på att om det skulle vara så att "Lilla bolivianskan" genom något under ändå fick fylla tjugo år och chansen att komma till Finland, hurudan skulle hon idag vara som person? Jag skulle åtminstone ta emot henne som min förlorade dotter. Matriarkaliska som vi är på denna gård, så gör vi ju gärna om bibliska berättelser till att det är kvinnor i alla roller. Jag skulle alltså ge henne bara det bästa, precis som fadern gav sin förlorade son allt när sonen efter många och långa jorden runt resor äntligen en gång bestämde sig för att hälsa på sin gamla pappa. 

I Bolivia försökte kvinnorna sälja grönsaker, frukter, potatisar och annat på den lokala marknaden, typiska kvinnliga småskaliga micro-projekt där de, till exempel, bara radade upp några potatisar eller frukter i små högar på sin aylla och satte sig själva på marken bredvid och stickade tills det kom någon som ville köpa. Kanske inte världens mest effektiva business-to-business logistik tänk där, men det gav antagligen hennes familj vardagens nödvändiga matranson där, och så kanske hon sedan kunde köpa några andra småsaker av väninnan bredvid. Här i Finland är det oftast till SPR-loppisen jag går, när jag vill förbättra världen. 

Björkarna är fem före att få möss-öron och högt där uppe är det troligen inte en häxa på väg till Blåkulla, utan en man som flyger omkring för att göra de större affärs-avtalen. Nere på marken sitter hon och stickar med vitt garn en kofta till sin dotter, högt däruppe far han omkring i viktiga ärenden. Så där är det ofta på många håll ännu. Världen är mannens, de stora lönerna tillfaller honom. För micro-projekten har kvinnan och hennes döttrar ofta micro-inkomster ännu. Även i Finland förekommer detta, trots att vi ofta tror vi marscherat så långt i våra feministiska skor här, att vi som redan i början av 1900 fick igenom beslutet med kvinnlig rösträtt skulle ha åstadkommit något väsentligt som de i Bolivia inte bara kan göra. Till exempel. Sanningar med flera bottnar skulle jag vilja påstå. 

Min farmors faster Anna Kempe var också en dam som ville förbättra världen och samtigt se högre berg än vi har här i Österbotten. Hennes öde blev Himalaya och Indien och en fyrtioårig vistelse där som lärare och fostermamma till en rad ungar. Mitt öde är kanske inte alls likadant som hennes, men vi har åtminstone båda sett högre berg än backarna här i Österbotten. Jag kanske aldrig kommer mig till Himalaya, men Anderna i Bolivia var faktiskt en upplevelse som heter duga, det med. Jag var inte fyrtio år där heller, utan bara fem veckor. Jag skulle inte heller helt vilja leva om Annas liv, jag vill leva mitt eget. Men visst försöker jag använda mig av de erfarenheter jag har, de minnen jag fått för att komma vidare i vardagen. Som faktiskt ändå i sin vardagliga lunk ibland kan kännas kämpig så det förslår. 

Anna Kempe hade flera systrar, en hette Sofia, en annan Maria Kempe. Den senarenämnda var den i syskonskaran som stannade hemma på gården. Om henne finns det rätt lite att berätta, verkar det som. Kanske det är så med människor som försöker få "hejmani i skick" som den österbottniska sångar-trion KAJ spexar om. Vardagens lunk, livets gilla gång verkar så tråkig och trist. Ändå har också de människorna sina drömmar och tankar om hur bra det skulle kunna bli. Kanske är det så att hemmavid hittar vi egentligen de verkliga visionärerna? Bara vi skulle ge oss tid att stanna upp ett slag skulle vi kanske upptäcka att det just är på andra sidan bordet i ett stugkök där den verkliga idé-sprutan sitter?

Tänk om "Lilla bolivianskan" plötsligt en dag dök upp och såg ut så här? På väg till studentfest, eller på väg att börja höstens studier i någon Vasaensisk yrkes-skola? Vad förvånad men så glad jag skulle bli!

Kanske att hon till och med skulle ha tid att ge oss ett litet handtag i gamla fähuset/det drömda orangeriet innan hon på sina långa ben igen skulle fara vidare till sin ekonomikurs? 

Denna ljusblå cykel ser så gullig och piktoresk ut, men vållar mig varje vår samma huvudvärk: Den används av någon eller några på gården som reservdelsgivare. Bakhjulet skruvas i experimentsyfte bort, sitsen plockas av och ersätts med en gammal och skraltig, färgen skavs varje år av mer och mer. Så att om jag nu skulle behöva just idag spara in bensin och vilja ta den för att fara till butiken så är det kort sagt bara rätt besvärligt. Men det heter ju också att genom prövningar ska man (förmodligen även då vi kvinnor) bli klokare och mer visa. Herren har bestämt det så. Därför tänker jag nu inte heller i år ge upp med denna problematik som relaterar till mina konditionsövningar inför Botnia Cyklingen: Cykeln ska fixas på något sätt så att jag kan använda den i år med. Innan hösten ska det ske. 

Om jag nu sedan ännu hinner med microprojektet att måla blomkrukorna i sådana fina färger som det föreslogs i någon heminredningstidning jag satt och bläddrade i, vet jag inte. Jag sätter nu upp bilden här i varje fall. Som inspiration och så försöker jag idag komma vidare med sommar-rummen och cykelfixandet och bok-layoutandet och Anna Kempe-bok försäljningen. För hennes historia hör till de livsöden jag tycker vi inte ska gå också glömma bort. Hon, Anna Kempe var ändå på något sätt en roll förebild. Trots att hon inte på pärmen till boken ler lika brett som modell-flickan i den stick-tidning jag läste i Vörå-bibban för några dagar  sedan. Nu ser jag solen och dags för nästa steg i denna mångbottnade solskenshistoria om Vörå-Titicaca sjön. Jag skriver mer en annan dag. Manana. 

Onsdag, med hasselnötter

Idag har jag bakat "brownies", chokladmuffins med hasselnötter. Samt städat till påsk, vilket i det svala vårvädret ännu känns som inte så "bara". Men kruka nummer 2 är nu ute på farstukvisten, som ett delmoment i den stora hela planen att här ännu kommer den verkliga sommarvärmen. Efter påsk, säger Foreca. Hoppas att det stämmer. Jag vet faktiskt inte om hasselnötter kan växa i Finland, eller om de är bäst så: bara tillsammans med choklad, importerade någonstans ifrån. Jag ska ännu försöka fortsätta med bok, trädgårdsröj och en tur upp i hoppbacken i eftermiddag. Just nu bara en liten paus för att ladda batterierna i telefonen. Jag har en plan som handlar om hallonbakelser här ännu. Mandelmusslor kallas de i ICA boken om småbröd. Det ska vara samma bottnar med smör, vetemjöl, socker och mandelflarn. Sedan vipgrädde och hallon eller hallonsylt ovanpå. I boken ser de också syndigt goda och somriga ut. I sommarrummet har jag kommit en bit på väg också, med färgval av tyger. Vet inte om jag ännu ska ge mig på det där med att klippa matt-trasor utav några av de utslitna påslakanen, skaffa en stor virknål av trä och laga en hallmatta. Det skulle förstås mormor ha gjort omedelbums en vacker dag.

Bastu-huset är ganska så ok städat tycker jag. Med ved färdigt inburen. Tvättar ännu en trasmatta där som katten tyckte att han på något sätt borde märka in så att vi skulle veta att den tillhör honom. Sådant där skojsigt som gula frassar tycker om att lattja med.

Vardagslunk kan man kanske säga.

Fast här är en inspirationsbild som jag fått ur någon heminredningstidning. Ett sådant där snyggt skurat tegelgolv i uthuset / fähuset /drivhuset /"orageriet" skulle faktiskt inte vara så dumt, inklusive då trasmatta och uppfixade stolar av olika form. En gammal vitmålad byrå, säkert ett loppisfynd. Och så till och med ett litet kök för pizzakocken. Men till det är det säkert en bit att gå, kanske vi pratar tre år och en hel yrkesskolutbildning innan vi är där? Bygglinjen. Vi får se vad det blir. På ett sätt var det så roligt när man inte ännu hade fyllt tjugo, för det där med muskelvärk var mycket mer sällan. Det förekom, men gick fort över. Idag är för mig enda problemet att återhämtningen verkar ta längre tid och jag skulle vilja hela tiden ha mer värme runt de ömma musklerna. Det går långsammar också, jag rör mig inte lika snabbt. Men på tangentbordet har gitarrkurserna kanske ändå åstadkommit lite mer smidighet. Inte för att jag lyckades lära mig så många grepp eller ackord under årets kursdagar, eftersom jag inte hemma har någon gitarr att öva på. Men det kan kanske bli ändring där med. Det får vi se.