Yngre broder i församlingen cyklade för några dagar sedan omkring på gården och undrade om jag sett till katten Felix. Mitt uppe i göromålen och aningens disträ svarade jag att jag inte sett Felix på ett tag, men att om han dök upp skulle jag berätta det. Katter brukar dyka upp, eftersom det sägs att de har nio liv, åtminstone. På kvällen funderade jag fortfarande lite trög i bollen på Felix. Förutom katten Felix har jag en gång träffat en ung man som heter Felix. Han var vår guide som var med till en skola som vi besökte i Bolivia. Skolan ligger mitt ute "i djungeln" och det var ett både roligt och spännande besök där. Jag minns att skolan drevs som internat av europeiska missionärer och den hade ett eget litet flygfält och en fotbollsplan. Vi fick vara med om en fotbollsmatch.
Från biblioteket i Korsholm har jag lånat Päivi Saarelmas bok "Kuvitella!", utgiven på förlag "Lasten Keskus". I den fanns en beskrivning på en textiltryckarmetod som varje dagistant inte borde ha fått glömma: Potatistryck. Man tager en potatis (eller ett äpple eller annan rotsak) och skär ut en glad gubbe och trycker sedan med textilfärg gubbar och gummor över tyget så att det blir en hel "sångkör" av det. Man kan sedan ta en annan textilfärg och bättra på det hela om man tycker att det behövs. Ungefär så lyder beskrivningen i boken hur textiltryck med potatisar går till. Jag bestämde mig för att laga potatischips till kvällen av ena halvan potatis, men satsa en halva på att testa hela grejen över de tyger och dynvar jag sytt och strukit igår.
Jag har från textiltryckarekursen kvar lite vit färg i en burk som det varit Felix saltgurkor i. Så jag satte igång arbetet med att försöka skruva upp locket till burken. Sedan tryckte jag ut över de blå och turkosa tygerna så många sångarbröder jag kunde få att rymmas. Anna Kempe och hennes elever kanske skulle ha sysslat en sådan här fredag i Indien också med ett liknande microprojekt. Eller så kanske snarare de skulle försökt få igång vävstolarna. Hon berättar i sina resebrev i boken att det som hon lättast kunde få flickorna i byn med på var olika textila hobby-arbeten. Hon kunde inte gå för snabbt fram med dem och genast lära dem läsa och skriva till exempel engelska. För om det blev för svårt kom de helt enkelt inte till skolan, de stannade hemmavid och lekte istället. Så det gällde för henne att hitta på lagom svåra och lagom roliga lekar och sångstunder för att den vägen få elever till missionshuset.
Mer om Anna Kempes liv i Indien kan man läsa i boken med Annas resebrev hem till Finland. Den säljs via Kvevlax missionskyrka. Adressen till kyrkan finns på webnode-sidan om Anna Kempeboken.
(Webnode är ett internetverktyg för att laga nätbutiker och webbsidor. I Korsholms vuxeninstitut har det varit en kurs i hur man använder verktyget. Jag gick inte kursen men det var också mycket lätt att på egen hand klura ut ur man lagar en internet-butik.)
Här har jag då börjat trycka gubbarna som sjunger. Andra halvan av potatisen kan faktiskt få bli potatischips i kväll. Eller så kan man laga potatis-soppa om man råkar också ha en påse frysta purjolökar. Mjölk+smör+salt+mjöl är de andra ingredienserna till sopp-spadet. Lätt som en plätt. Knäckebrödsmacka och ost är gott till det hela. Har man en burk Lindahls turkisk eller Valios grekisk yoghurt så saltar man den och sätter en klick mitt i soppan tillsammans med t.ex det första maskrosbladet eller några groddar av senapskorn. Primörmiddag för barnfamilj en fredagkväll sent i månaden med snäv budget. Till exempel.
Textiltryckar-färgen jag hade i Felix-burken är vit och ser ut som yoghurt, men den ska man kanske inte sätta i sig. Det inte alls samma sak nämligen att käka textilfärg eller yoghurt.
Här är då ett foto på Felix i Bolivia. Vår guide. Han håller handen på axeln på en grabb i turkos t-shirt och har själv en vit t-shirt och står invid skylten med skolans namn: Consejo Yuquis heter (eller hette) den. Bilden är alltså tagen för ca tjugo år sedan och Felix och alla barnen är då idag alla tjugo år äldre än på fotografiet. Men jag hoppas de orkar ännu, kämpa sig fram längs livets väg , "I livets skola."
Felix guide-kompis heter Kenny och han håller till höger om Felix en liten Bolivia-tjej i famnen. Han har på sig en grönrandig t-shirt. Tjejen som står nära Kenny minns jag också bra för hon var glad och öppen och ville gärna prata med oss medan pojkarna spelade fotboll. Hon visade oss skolans kelgris. Han var en helsvart minigris och jag är säker att tjejen försökte på sitt modersmål berätta vad grisen hette, men där tog förstås mina svaga språk-kunskaper i Aymara eller Quechua emot. Jag fick aldrig reda på vad grisen egentligen hette. Sådana mysterier kan kanske lösas en annan dag. Via Facebook till exempel om någon verkligen vill forska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar