söndag 9 mars 2014

Söndag

I Vöråskogarna och ibland mitt ute på åkrarna finns ofta stora stenbumlingar som om man fotograferar som om man vore en Lilliputt-kvinna kan te sig som stora berg. Det här fotografiet är från ett ställe där min mamma planterat ett päronträd. Alltså kunde stenen heta "Päronstenen" I Österbotten kallar man ibland potatis för päron. Vi brukar ha potatisland där också, nära den där soliga varma stenen. Från våra backstugor och gården kan man fortsätta upp i backen, genom skogen och hitta fler ställen med stora stenar. Min morfar och hans bröder lekte backhoppning i en av backarna, de hade byggt åt sig ett eget backhoppartorn. Stället är nu igenvuxet med stora granar.



Men vi har kvar svartvita fotografier som visar hur morfar, bröderna och några andra pojkar från byn hade ordnat det med sin backhopparbacke.


Så här soligt väder skulle det vara roligt att få i dag med. I köket just nu har jag faktiskt potatisar i en kruka, så det kunde bli tidiga småpotatisar. Jag hinner med en omgång till innan midsommar då det annars hör till att det ska finnas "nypärona" / småpotatisar i potatislandet. 


Här är ett foto från "högre upp i backen", 
där kunde man ha någon form av terassodlingar kanske. 
Det är bra där på sommaren, inte många myggor. 
En solig och varm dag är lavarna och mossorna torra och man kan sitta där och drömma. 


Tallar har vackra stammar i solskenet.


Det här bastufönstret blir längre fram i vår ett soligt ställe för tomatplantorna. 
Men om jag skulle sätta tomaterna där nu skulle 
hela bastu-huset behöva värmas med brasor i den lilla kaminen
 i omklädningsrummet. 
Så jag väntar med att föra ut tomatplantorna ännu ett tag, 
tills solen klarar uppvärmningen av stugan. 
Men man kan alltid drömma fram textiltryck och mönster till
garndinerna, för den dag då jag kan dra upp persiennerna och släppa in solen.


Här sitter jag som sjuåring invid en julgran, någongång i början av 1970-talet, Jag har en långärmad kort klänning i två färger, beige och chokladbrunt. Jag minns jag tyckte den var varm och bekväm att ha på sig. Den var inte så fin att man inte fick röra sig i den. Det var bra den hade långa ärmar också, sådant kanske föräldrar ibland glömmer för att den söta röda julklänningen med korta puffärmar för julkvällen bara ser så söt ut på fotografiet. Min mamma sydde en del av våra kläder själv. Hon tänkte faktiskt på det där med att vi  inte skulle frysa, det där med rosetter och band sparade hon på ibland. På dagiset där jag arbetade fyrtio år efter det här fotografiet togs, var jag ibland förvånad över hur föräldrarna verkligen klädde upp sina småflickor i rosa, paljetter, rosetter och glittersandaler. Jag skulle ibland som barn gärna levt ut prinsessdrömmarna. Idag tänker om barnkläder att det måste finnas någon medelväg, inte klä ungarna i tråkiga grå stickade tröjor varje dag utan låta dem ha lite roligt med låtsas-diadem och vackra hårspännen, men samtidigt se till att det är varma och mjuka material, inte korta ärmar om vintern och att pulkåkaroverallen verkligen är tillräckligt tjock, bra vadderad och gärna med reflexband. Man åker i Finland sällan pulka i backen om sommaren. Så vintertid längs skol- och cykelvägar i mörkret är det väldigt viktigt att mamma och pulkåkaren verkligen syns, med reflexerna påsydda ovanpå kläderna alltså.


En vacker detalj från en julfest-klänning jag fick som present. 
Det är en tunika som man kan ha ovanpå jeans eller med leggings. 
Faktiskt en bra idé, jag är glad så länge jag kommer mig i den, 
den är rätt snäv, designad för en tjugoåring. 


Humleblad och blommor slingrar sig upp längs en avkvistad 
granstam vid rie-väggen. Bladens och blommornas form kunde bli ett vackert mönster. 
Nu börjar en mars-sol leta sig in genom gardinen. 


Sakta med säkert verkar vi vara på väg emot sommaren. 




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar