Torsdag ännu med snö, men det blir vår och ungdomarna börjar springa omkring i backarna. En del åker moped i snön.

Det är omkring tjugo år sedan jag tog den bilden. Det var ett mycket konstigt tillfälle. Vi var en grupp resenärer på väg upp längs en spännande och rätt så farlig bergväg i Anderna, vårt mål var La Paz och lake Titicaca. Någonstans vid ett lite planare och bredare vägavsnitt gjorde vi en paus för att chauffören skulle få sträcka på benen. Jag gick med kameran ett femtiotal meter från vår jeep och då dök hon upp bakom en sten. I närheten såg jag inte till vare sig hus eller föräldrar, hon verkade helt ensam och övergiven och såg rätt ledsen och bekymrad ut. Jag också blev bekymrad, jag såg en kvinna en bit ifrån som kom gående längs vägen med ett rött handarbete. Hon spann garn eller något medan hon vandrade vägen fram. Efter henne följde på tio stegs avstånd en yngre man, han spelade på ett stränginstrument. Men jag vet inte om de hade något med den lilla flickan att göra. Jag försökte att inte skrämma henne och tog snabbt ett foto, då ropade de andra från vår bil att vi skulle fortsätta vägen fram igen. Jag försökte visa chauffören flickan, för jag tyckte det var mycket konstigt att hon likt en övergiven kattunge skulle dyka fram sådär, bakifrån en sten. Han sa vi kan inte ta henne med, hon har säkert föräldrar någonstans i närheten. Men än idag undrar jag om vi borde ha gjort det faktiskt, eller agerat aktivare för att fråga till exempel paret som vandrade längs vägen om de kände igen flickan. Det är ett av mina mest konstiga minnen från den resan. Jag hoppas åtminstone hon kan ge någon impulsen att bli fadderförälder för något barn i Bolivia, eller åtminstone att hennes mössa ska inspirera någon att sticka en liknande och ge till ett barn, här hemma eller i ett annat land.

Mössan kan säkert också stickas i den färgen. 

Jag skulle också gärna använda något orange 

eller gult för att sticka den lilla bolivianskans mössa.

Men här är ett exempel på vilka färger den också kunde ha. 

Den har jag inte stickat själv, 

utan någon Röda Kors-volontär i Vasa 

hade hunnit före mig och 

satt fram den ovanpå en soffa.